Svar till Glamouramamama i abortfrågan

Om abort

Svar till Glamouramamama som ställde några frågor till mig i mitt inlägg ”Abort, etik och en spännande duell med SD”.

Här är frågorna:

De två första frågorna besvarade jag nyligen. De kommer mot slutet i ett ganska långt inlägg. Scrolla tills ni ser hennes header och en rosa text.

Här kommer mitt svar på tredje frågan.

Det finns spontan abort och det finns konstgjord abort.

Som väl de flesta vet är spontan abort detsamma som brukar kallas missfall.

Konstgjord abort kan utföras på en mängd olika sätt och har utövats i alla tider. Det man i dag kan göra är att utföra abort på ett mer betryggande sätt än man förr var i stånd till.

Risk för spontan abort kan i vissa fall upptäckas i tid och förhindras genom olika former av medicinska insatser.

Spontan abort kan bero på att något inte fungerar hos kvinnan, eller att det är något fel på fostret. Att förhindra en spontan abort innebär en risk att föda ett barn med allvarliga fel.

Ett förhindrande av en spontan abort bör således vara en fråga för etisk debatt i samma utsträckning som frågan om att utföra en konstgjord abort.

Jag ska nu föra en strikt vetenskaplig diskussion

om livet, fortplantningen och synen på abort och detta helt utan hänsynstagande till varken etik, moral eller åsikt i ämnet.

Allt liv kan egentligen betraktas som geners fortplantning. Det är det som är liv!

Gener behöver en hemvist och den är i vissa fall en cell. Men gener finns även i döda partiklar såsom virus.

Livets innersta mening är inget annat än genernas fortlevnad på olika sätt. Det är därför vi parar oss och skapar avkomma. Det vi alltså värnar om när vi förökar oss är att våra egna gener ska ges en chans att överleva oss själva. Och naturen ”vill” att vi sprider våra gener maximalt. Och här finns olika strategier.

Hos högre utvecklade organismer är det nästan alltid honan som investerar mest i avkomman. Honan producerar en större könscell än hanen och därför färre könsceller. Vi ser det redan bland enklare organismer, så som till exempel koraller, maneter, fiskar, groddjur och än tydligare bland kräldjur och fåglar.

Bland vissa arter förekommer en mer avancerad form av skydd för avkommans fortlevnad. Vissa hajar föder således levande ungar och strategin för detta skiljer sig åt. Några få arter har utvecklat något som inte kan betraktas som annat än en äkta moderkaka, vilket annars bara ses hos placentadäggdjuren, alltså alla däggdjur utom näbbdjuret och myrpiggsvinet.

Andra levandefödande hajar har en annan strategi. Äggen kläcks i något som kan liknas vid en livmoder, men som saknar placenta. De starkaste hajungarna livnär sig på de svagaste genom att äta upp dem. De som på detta sätt utvecklas till fullgångna individer är de som genom kannibalism har överlevt kampen i livmodern och därefter föds.

När djurungar har fötts gäller att så många som möjligt överlever.

Här finns också olika strategier. Antingen satsas det på mångfald eller på skydd. Den första strategin går ut på att avla så många nya individer som möjligt och dessa får sedan klara sig på egen  hand, med stort fortfall som följd. Sådana arter kan lägga hundratals, ibland tusentals ägg som befruktas av hanen.

Arter som satsar på skydd lägger färre ägg som befruktas, men vårdas på olika sätt. Ett mycket extremt fall av skydd av avkomman finns hos vissa kvalster. Hos dem utvecklas avkomman inne i modern, vilken de under sin utveckling bokstavligt äter upp. När honan till slut har blivit ett tomt skal tuggar de sig igenom hennes exoskelett, huden alltså, och kryper ut som små miniatyrer av henne.

Bland insekter hittar vi en annan ovanlig variant på skydd av avkomman. Det är en strit, vars hona under hela utvecklingen av de befruktade äggen som har klibbats fast på ett blad står med sin kropp över äggen och försvara dessa till de är kläckta.

Bland åttaarmade bläckfiskar brukar honan vakta och putsa äggen medan de utvecklas. Hon frigör dem ett och ett från alger som annars skulle växa på dem och ta död på dem. Hon försvarar dem även mot fiskar och andra angripare, samt med sin sifon ser till att det hela tiden cirkulerar syrerikt vatten runt dem. När äggen till slut kläcks är honan så försvaga att hon dör. Hon får således endast en chans i livet att trygga återväxten av hennes egna gener.

Bland fiskar förekommer olika metoder som går ut på att vakta äggen. Spiggen bygger ett bo på botten och vaktar detta bo. Andra fiskar ruvar äggen i munnen och i vissa fall avsöndras därefter ett slem från huden, vilket har samma funktion som däggdjurs modersmjölk. Bland dessa fiskar är det ofta hanen som tar hand om den uppgift som närmast liknar däggdjurshonans uppgift.

Längst i faderliga modersplikter går sjöhästen som har en ficka på magen där honan lägger sina ägg. Efter befruktningen utvecklas dessa i hanens ficka och kommer sedan ut som små miniatyrer av de vuxna individerna. Det är alltså hanen som föder ungarna rent fysiskt till världen. Han skyddar dem därefter under den första tiden i livet.

Människan är den enda art som eftersträvar att minimera sin egen avkomma. Den strävan är inte biologiskt förankrad, eller möjligen kan den ses mot bakgrund av att vi saknar fiender och tenderar att överbefolka jorden. I det perspektivet kanske vårt beteende trots allt har en biologisk förklaring. Annars får den ses vara kulturellt förankrad. Ser man det kulturellt kan ju till exempel Amish-folkets inställning tjäna som exempel på hur kulturen (i det här fallet deras tro) kan styra synen på barnaalstrandet. De anser att gud bestämmer hur många barn ett par ska begåvas med och detta ska paret inte ha egen uppfattning om eller ingripa i.

Ser vi alltså strikt vetenskapligt på fortplantningen går den således enbart ut på att föra generna vidare och det kan göras på olika sätt. Alla sätt är strategier med endast ett mål, att säkra de egna genernas överlevnad på bästa sätt. De fortplantande individerna är därmed i genernas sold eftersom generna styr vilket beteende hos de vuxna individerna som bäst säkrar genernas överlevnad. Individen i sig har inget annat värde än att föra genen vidare och de individer som är dåliga på detta har sämre värde än andra individer. Deras gener riskerar också att försvinna för gott. Mina meningsmotståndare kan här glädjas åt att jag är steril. Min egen uppfattning är att det måste finnas någon måtta på hur intelligent den mänskliga arten får tillåtas att bli! 🙂

Ser vi sålunda strikt vetenskapligt på barnalstring ska vårt beteende gå ut på att skaffa mesta möjliga antal barn, men ej fler än vi kan säkra överlevnaden för tills de själva kan alstra nya barn och säkra överlevnaden för intill dessa kan skaffa egna barn! Arter som vårdar avkomman maximalt bör såldes minimera antalet ungar i paritet med risken att de faller offer för predatorer.

Människan är en varelse med förmåga att fundera kring annat än enbart att sätta maximalt med livsdugliga individer till världen, som i sin tur är dugliga att föra släktet vidare. Vi kan alltså acceptera de barn som föds med grava handikapp. Hos andra arter förekommer det att modern äter upp dessa ungar och därmed skaffar sig ett extra energitillskott med viket hon ökar sina chanser att ta hand om den friska avkomman.

Människan är också kapabel att skapa sig politiska åsikter och mål. Nazismen utvecklade sålunda ett synsätt som påminner om det nyss nämnda, att vi inte ska ödsla energi på handikappade individer utan istället avliva dem. För vissa var detta en god och tillfredsställande politik, men de allra flesta tar ju starkt sunt avstånd från den tanken. Men, observera, här handlar det i grund och botten om en uppfattning om vad som är etiskt rätt, inte vad som är biologiskt rätt!

Vad vi uppfattar som genuint mänskligt är vår förmåga till att värdera olika frågor ur ett etiskt perspektiv. Det perspektivet är oupplösligt förbundet med den kultur vi lever i. Det är kulturen som avgör vad som är rätt eller fel. Och en del av vår kultur är det som vi kallar religion.

Hur olika etiska uppfattningar som kan existera i olika kulturer ser vi om vi till exempel tittar på romarriket där det var ett acceptabelt och högt uppskattat nöje att se människor slå ihjäl varandra på en arena, eller att slåss mot och dödas av lejon och andra djur.

I Mellanamerika förekom före conquistadorernas inmarsch att gudar blidkades med människooffer som oftast utgjordes av krigsfångar från angränsande folk.

I Sydamerika förekom att barn offrades till gudarna. De finaste offren var de vackraste flickebarnen. Och självklart var det bland de arbetande folket som dessa offer hämtades. De härskande klasserna vill ju inte offra sina egna döttrar!

De flickebarn som skulle offras skulle också vara oskulder, varför omtänksamma föräldrar tidigt avlägsnade mödomshinnan på sina älskade döttrar för att säkra att de inte föll offer för prästerskapets ceremonier.

I Europa ansågs autodafé (portugisiska för troshandling) vara högst acceptabelt juridiskt förfarande där en religiös domstol dömer eller frikänner en människa i trosfråga och där i vissa fall domen löd att brottet skulle sonas på det brinnande bålet. I vissa islamistiska kulturer kan motsvarande domar förekomma och brottet sonas med döden, i vissa fall genom stening.

De flesta av oss anser att vår tro är vår privatsak, men så har det ju inte alltid varit och är inte det på alla håll än i dag.

Vi kan alltså konstatera att det inte finns en rätt och riktig absolut etik att hålla sig till. Vår etik är en produkt av vårt samhälle och det har utvecklat en kultur, vilken i sin tur bestämmer vad vi anser vara moraliskt rätt. På den grunden vilar alltså vår uppfattning om vad som är etiskt rätt.

Från denna etik ska till exempel avgöras om konstgjord abort är etiskt försvarbart. Om konstgjord abort ska vara tillåten eller ej och om den ska tillåtas ska det också bestämmas inom vilken tidsrymd av graviditeten den ska tillåtas.

Här kan man ju ha vilken uppfattning som helst. Man kan till exempel ha den uppfattningen att modern har rätt att göra som alla andra djur, nämligen att satsa på de barn som kan föra hennes gener vidare. Med den uppfattningen skulle man kunna hävda att hon har rätt att äta upp ett barn hon har fött och som har ett allvarligt handikapp. I vår kultur är dock en sådan uppfattning omöjlig att få gehör för och jag hoppas att ingen tror att jag stödjer en sådan tanke. Det ska bara ses som en extrem möjlighet som teoretiskt skulle kunna finnas om vår kultur var radikalt annorlunda.

Närmare till hands är däremot tänkbart att ett handikappat fullgånget foster genast avlivas, till exempel på sjukhuset. Att den tanken inte är helt främmande för mänskligheten har ju nazismen helt nyligen visat och med tanke på risken för nazismens återkomst kan det åter bli verklighet.

Etik

Det här visar hur viktigt det är att ständigt föra en etisk debatt, inte minst i abortfrågan. Vad som är rätt och fel finns inget absolut svar på. Den katolska kyrkan har tills nyligen hävdat att om valet står mellan modern och barnets liv, då ska barnets liv prioriteras. Det visar hur viktig denna etiska debatt är!