USA-inblandning!

Venezuela

”Enligt det officiella resultatet vann Hugo Chávez arvtagare, Nicolás Maduro, en mycket knapp seger med 50,8 procent av rösterna mot utmanaren Henrique Capriles 49,0 procent. Sedan valresultatet kom har oppositionen anklagat regeringspartiet PSUV för valfusk.

…

Capriles sade samtidigt att han är redo till dialog med regeringen för att lösa krisen.

Capriles vägrar erkänna sig besegrad och har krävt att rösterna i söndagens presidentval ska räknas om.

Han har dessutom anklagat Maduro för att ligga bakom upploppen i ett försök att avleda uppmärksamheten från kraven som oppositionen ställer.” / SvD

”Chavistpartiet PSUV:s kandidat Nicolás Maduro har förklarats som segrare och ska avlägga presidenteden på fredag, men förloraren Henrique Capriles erkänner inte resultatet.

USA:s utrikesminister John Kerry sade på onsdagen att han stöder Capriles krav på omräkning. Det är oklart om USA kommer att erkänna Maduro.” / SvD

Det är ju som vanligt. USA blandar sig alltid i och försöker som vanligt stoppa regeringar som ställer sig på vanligt folks sida.

Alla militärdiktaturer i Latinamerika har tillkommit med USAs tillskyndan och planering och suttit kvar med USAs stöd. Och runt om i världen har USA gjort som i Latinamerika.

Eftersom det i år är 60 år sedan Irans demokratiskt valde och folkkäre premiärminister, Mosaddeq, störtades av USA  och eftersom CIAs smutsiga spel den gången är bakgrunden till den islamska statens tillblivelse, samt för att USAs utrikesminister, Madeleine Albrigt, snuddade vid en offentlig ursäkt för kuppen 47 år senare, så vill jag beskriva helt kort hur den gick till.

Först: vad sa Albright? ”Eisenhowers regering ansåg att den agerade rättfärdigt utifrån strategiska skäl, men kuppen innebar uppenbarligen ett steg tillbaka för Irans politiska utveckling”. Diplomatiskt språk brukar var mer oklart än så.

Det finns ännu ett skäl att skriva om kuppen i Iran för 60 år sedan. Det ger nämligen en god inblick i hur USA via CIA styr världen.

Vad det handlade om, då som, var oljan. Det var britterna som hade skaffat sig kontrollen över Irans olja i början av 1900-talet genom ett avtal med den dåvarande shahn för nästan ingenting. Det skulle gälla i 60 år. Lejonparten av vinsterna gick till det brittiska bolaget Anglo-Iranian Oil Company. En mindre del av vinsten, 16%, fick Iran behålla. Folket levde i armod.

1951 valdes Mohammad Mossadeq till premiärminister och förstatligade då oljeindustrin, vilket gjorde britterna ursinniga och folk i Iran blev desto gladare eftersom de insåg att de fick del i rikedomen. Mossadeq stod på folkets sida, trots sin adliga börd.

Storbritannien förmådde inte utföra kuppen, men fick däremot USA att agera genom att spela på USAs kommunistskräck. Och då rullade maskineriet igång. I juni 1953 gav USAs president Eisenhower CIA klartecken att agera för att störta Mossadeq. Operationen döptes till Ajax och till chef för densamma utsågs agenten Kermit Roosevelt, som snabbt reste till Iran och arbetade under täcknamnet James Lockridge.

Britterna hade byggt upp flera underrättelsenätverk i Iran under årens lopp och dessa nätverk kunde nu Roosevelt använda sig av.

Först iscensatte han en veritabel smutskastningskampanj mot Mossadeq som betalades med dollar, som han aldrig behövde lida brist på. CIA betalade. På CIAs avlöningslista stod många inflytelserika personer, alltifrån vanliga journalister, nyhetskommentatorer, tidningsredaktioner och politiker. Enligt Richard Cottam, CIAs propaganda-man på plats, stod 80 % av Teherans press på CIAs avlöningslista.

Mossadeq beskylldes för att vara kommunist-kollaboratör, landsförrädare och en fanatiker.

Religiösa ledare hotades till livet om de protesterade mot Mossadeq av personer mitt i natten, vilka påstod sig vara iranska kommunister, men det var förstås CIA-agenter. På så sätt började religiösa ledare vända Mossadeq ryggen. Och detta spred de till människorna i moskéerna.

Med dollarprassel uppmuntrades inte minst fattigt folk, men även studenter att gå ut på gatorna och demonstrera sitt ”missnöje” mot Mossadeq.

Nästa steg fick tas av shahen, som övertalades att underteckna ett kungligt dekret som fråntog Mossadeq posten som premiärminister. Ett sådant dekret stred mot konstitutionen, men fick kuppen att ge sken av att vara legitim. I ett annat dekret utsåg shahen general Fazlollah Zahedi till Irans nya premiärminister.

Som ny premiärminister tänkte sig Roosevelt en pensionerad general, Fazlollah Zahedi. Han ställde upp när han fick över 100.000 dollar för sin medverkan. Och shahen som var nervös för risken att kuppen misslyckades skickade CIA till Kaspiska havet där han hade sommarresidens.

Planen var nu att Mossadeq skulle gripas tillsammans med general Riah, arméns överbefälhavare, av soldater anförda av överste Nematollah Nasiri och. När Nasiri kom till Riah hade han gett sig av. Då fortsatte de till Mossadeq, men inte heller honom fick de tag i. Kuppförsöket misslyckades.

Kermit Roosevelt var ovetande om att kuppförsöket hade misslyckats när han vaknade på morgonen och slog på radion. Först hörde han militärmusik och därefter hörde han Mossadeq tala. Shahen blev byxis och flög till Bagdad i Irak. Iranska säkerhetsstyrkor började jaga kuppmakarna i en intensiv klappjakt på främst general Zahedi. Roosevelt tog sin tillflykt till den amerikanska ambassaden, där han rapporterade att han fortfarande hade en chans att genomföra kuppen.

Redan samma dag, 16 augusti, sökte Roosevelt upp Zahedi och frågade om han ville göra ett nytt försök, vilket han hade allt att vinna på i rådande situation.

Via sitt nätverk fortsatte Roosevelt att sprida rykten och lögner om Mossadeq i syfte att påverka opinionen och uppvigla folk. Tidningarna skrev att Mossadeq försökt att störta shahen, vilket hade misslyckats tack vare patriotiska officerare. Och Roosevelt fick folk att gå ut på gatorna och ställa till kaos. Kända bråkmakare såsom en fruktad gängledare och brottare, Shaban Jafari (av många kallad ”den hjärndöde” och belönades efteråt med en Cadillac), betalades för att misshandla folk, skjuta mot moskéer, krossa fönsterrutor och gapa, skräna och hota, samt utge sig för att stödja Mossadeq. Avsikten var att shahens anhängare  skulle ”återerövra” gatorna och ordningen, samt ”rädda landet” från Mossadeq.

Gatuvåldet eskalerade och efter två dagars bärsärkagång på Teherans gator stod staden i brand. Och vandalerna ropade ut sitt stöd till Mossadeq, varmed de fick Mossadeq-anhängare att gå ut och förena sig med våldsverkarna, som bland annat rev omkull en stor staty föreställande shahens far Reza.

Mossadeq själv ville inte sätta in armén mot sitt eget folk och det var ett misstag, liksom att han uppmanade sina anhängare att gå hem. Därmed var det bara CIAs huliganer kvar på gatorna. Den 19 augusti mobiliserades shahens trogna anhängare som på gatorna skanderade ”Leve shahen, död åt Mossadeq!”

När Mossadeq till slut beordrade generalen, rojalisten och nära vännen till Zahedi, Mohammad Daftary, att stoppa kravallerna bytte han sida. Strider utbröt mellan regeringstrogna trupper och kuppmakarna och alltsammans slutade med att Mossadeq greps och sattes i husarrest. Hans eget parti, Nationella fronten, och kommunistpartiet förbjöds, mängder av Mossadeq-anhängare greps och trogna officerare avrättades.

Britter och amerikaner fick åter kontrollen över oljan och shahen investerade i vapen och sin brutala säkerhetstjänst, Sawak, vilken fortsatte förföljandet av radikala med terror och tortyr, alltmedan framför allt världens damtidningar skrev glättiga reportage om shahen och hans vackra hustru. Inte ett ord om den fruktansvärda diktatur som blev följden i Iran.

Men 1979 kom mot-revolten, tyvärr ledd av ayatolla Khomeyni.

Det är mycket som känns igen i den här historien än i dag. Tro inte alltid på ”folkliga protester”. Det kan vara CIA som ligger bakom och blåser upp opinioner. Och tro inte på pressen, den kan stå på CIAs avlöningslista.