Dödsbringande knivhugg

Tio år i dag

Anna Lindh shoppar på NK i Stockholm.

Mijailo Mijailović hatar vid den här tiden alla politiker. Plötsligt när han var på väg ut från NK såg han Anna Lindh. Hon var på väg in på NK för att handla kläder tillsammans med väninnan Eva Franchell. Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen.

Mijailo Mijailović bestämde sig för att attackera henne, men stod kvar en stund för att ”ladda upp”, som han har berättat senare. Förmodligen reflekterade han aldrig över att hon var utan SÄPO:s personskydd den här dagen och han hade knappast ens brytt sig.

Ville han döda? Nej, så långt tänkte han inte. Han tänkte bara på attack, inte på hur utgången skulle bli, säger han i en intervju med EXPRESSEN nästan åtta år senare.

Det var en stundens ingivelse. Han hade inga planer på något sådant här innan han fick syn på Anna. Det var först då han kände att han hade chansen att ta hämnd på en politiker för att det var politiker som var ansvariga och bar skulden för alla hans personliga misslyckanden.

(Bilden från tidigare inlägg)

Mijailo Mijailović: ”Jag gick bara fram, tog fram kniven och så hände det där inne. Det gick så fort. Jag kommer ihåg att det var traumatisk stämning, mycket folk, och någon skrek ta fast honom. Jag kommer ihåg att det var mycket skrik.” 

Mijailo Mijailović häktades drygt två veckor efter mordet. Samma dag släpptes en oskyldig man som suttit anhållen som misstänkt för dådet. Mijailo Mijailović ansågs på sannolika skäl vara misstänkt och intresset för förhandlingen var givetvis mycket stort. Veckorna efter gripandet kom det fram flera detaljer som stärkte den tekniska bevisningen och den 6 januari 2004 erkände han att det var han som var gärningsmannen.

Det är ett mord på en politiker, men inte något som kan kallas ett politiskt mord. Det är en galnings verk. Det har begåtts av en person med en förvriden verklighetsuppfattning. Det är alltså en person som i lagens mening inte bör betraktas som psykiskt frisk vid gärningen och det kom också den rättspsykiatriska undersökningen fram till. Men han dömdes till livstids fängelse för mord i tingsrätten. Den ­domen överklagades till Svea hovrätt som förlitade sig på rättsliga rådets bedömning att han led av psykotiskt syndrom eller en personlighetsstörning av borderlinekaraktär och dömde honom till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I inlägget ”Anna Lind, snart 10 år sedan” skriver jag: ”Den då 24-årige Mijailo Mijailović greps och häktades två veckor senare, på sannolika skäl misstänkt för mord. I januari 2004 erkände han sig skyldig.

Den 8 juli 2004 dömdes Mijailović av Svea hovrätt till rättspsykiatrisk vård, enligt Rättsmedicinalverkets rekommendation. Den domen ändrades av Högsta Domstolen som i december 2004 dömde honom till livstids fängelse. Det kan inte uteslutas att det i grund och botten bara var för att offret var en hög minister som HD tog upp fallet. Det är ju ytterst ovanligt att mål går till HD, speciellt när ingen ny bevisning har framkommit eller allvarliga rättegångsfel har begåtts. På de grunder HD tog upp fallet utgör det ett unikt undantag i svensk rättshistoria och unika undantag i rättshistorien är ofta fall som liknar grov rättsröta.

Om vi såldes tänker oss att offret hade varit någon helt vanlig kund på NK skulle Svea hovrätts dom stått sig och Mijailo Mijailović hade med stor sannolikhet i dag varit på fri fot med avskriven vård. Men samhället ville inte ha en rättfärdig dom, men hämnd!

Har jag rätt eller fel i detta påstående? Jag kan ha fel i att Mijailo Mijailović skulle ha varit avförd från vård i dag, men jag har rätt i att han fortfarande anses ha begått brottet under inflytande av psykisk sjukdom. Och SÄPO tar konsekvensen av det, ty nu jagar Säpo de psyksjuka.”

Citerar AB: ”Domen var ett stort misstag, han är sjuk och skulle ha dömts till vård från början, säger Leif GW Persson, kriminolog.”

”Opinionen för ett fängelsestraff var enormt stark och domstolen föll för trycket , säger Ulf Åsgård, psykiater.”

”Merparten av åren som gått har Mijailovic dock tillbringat inom rättspsykiatrin, bland annat i Sundsvall och Växjö.

– Hittills rör det sig om mellan sju och åtta år som avtjänats inom rättspsykiatrin, säger Aftonbladets ­källa.

Ulf Åsgård, psykiater, är inte förvånad.

– Han borde ha hamnat där redan från början. Hans långa perioder inom rättspsykiatrin visar ju att de hade rätt, att han är sjuk och behöver vård, säger han.”

Och så ska det naturligtvis inte vara i en rättsstat!
Den ska ha sådan auktoritet och pondus att den kan stå emot tryck från den allmänna opinionen. 

Men Sverige är inte den rättsstat som det vill påstå sig vara. Att mordet på Olof Palme aldrig har klarats upp beror till exempel på att starka politiska krafter, inte minst inom det socialdemokratiska partiet (!), aldrig har önskat att så skulle ske. Det mordet var, till skillnad mot mordet på Anna Lindh, ett politiskt mord. Det svenska etablissemanget ville röja Palme ur vägen. Och det svenska etablissemanget såg till att mordutredningen leddes in på galna spår och gick i stå. Alla med minsta kunskap om hur utredningen sköttes vet ju att en länspolismästare som Hans Holmér faktiskt inte hade formell befogenhet att leda en sådan mordutredning! Men ingen vill lyfta fram det faktum att utredning leddes av en person som stod socialdemokratin nära och var dess handgångne man och villiga verktyg. Och efter att Palme var röjd ur vägen kunde socialdemokratin inleda sin nedrustning av svensk välfärd, vilken nu utan större protester från socialdemokratin fullföljs med ursinnig kraft av Alliansen.

Och efter att Palme var röjd ur vägen kunde socialdemokratin inleda sin osminkade flört med USA och Anna Lindh tillåta CIA operera på svensk mark, kidnappa och skicka oskyldiga människor till tortyr i Egypten.

Det var verkligen ett dödsbringande knivhugg!

Och på många andra sätt manifesterar sig den svenska rättsstaten som allt annat än vad den vill utge sig för att vara. Det märks klart och tydligt hur den angriper dem som avslöjar densamma. Som till exempel när den angrep bloggaren bakom Felväsendet.

Nu har Felväsendet lagt ner sin verksamhet eftersom redaktören inte tycker att det är värt priset att avslöja felaktigheter och röta inom rättsväsendet.

Det är också ett dödsbringande knivhugg! Ett dödsbringande knivhugg på den som vill återupprätta rättsstaten! Sådant är ju inte politiskt gångbart, önskvärt eller ens tillåtet i det svenska samhället!

Och även många andra som har bloggat och avslöjat rättsstaten har ju drabbats av de så kallade rättsvårdande instansernas attacker, som har till enda syfte att tysta kritiken mot dess verksamhet.

Rättsröta efter rättsröta avslöjas, men rättsrötan består och ingen kritik biter på vårt immuna felväsende, eftersom staten står som beskyddare av detta väsen.

Det är också ett dödsbringande knivhugg!

Och det knivhugget drabbar oss, bara oss, vi, folket! Det drabbar aldrig de som kallas etablissemanget!

Knivhugget mot Kaj Linna

Knivhuggen mot Allmänläkaren och obducenten

Knivhuggen mot Sture Bergwall

Och så där kan man fortsätta i det närmaste utan slut. Knivhuggen saknar slut. Och ingen i etablissemanget tycks vilja få ett slut på knivhuggen. De drabbar ju inte etablissemanget självt!

EXPRESSEN: Mijailo Mijailović talar ut.