Man ska inte tro allt!

”Det blå havet ska bli rött av blod”

Nya dokument avslöjar Muammar Gaddafis grymhet mot det egna folket.

Befolkningen i belägrade Misrata ska svältas – och rebellerna jagas till sista man.”

Det skriver AFTONBLADET

Krigets första offer är sanningen!

Det här uttalandet tror jag inte mycket på. Det kan vara Gadaffis demagogi. Det är möjligt, men inte särskilt troligt. Och är det sant så handlar det om att ingjuta mod och beslutsamhet i de egna leden, som som alltid sker vid konflikter.

Men mer troligt är det att det är propaganda från USA och de andra anfallsländerna, för att få Gadaffi att framstå som en tyrann.

Jämför gärna med påståendet att Gadaffi skulle ha beordrat våldtäkt på kvinnor.

Och jämför det med vad som påstods om Iraks trupper sedan de hade gått in i Quwait! De hade gått in på sjukhus och slitit ut barnen från kuvöserna och kastat dem i väggen!

Sen kom sanningen fram!

”Sjuksköterskan” som hade ”sett” detta med ”egna ögon” hade inte ens varit i Quwait när det skulle ha skett. Hon var inte ens sjuksköterska. Hon var dotter till Quwaits  ambassadör i Washington och själv bodde hon i New York!

Så var det med den ”sanningan”!

Helt kort kan ju sägas om Iraks angrepp på Quwait:

1908 började den tidens stormakter att slåss om Iraks olja, som upptäcktes av brittiska bolaget Anglo-Persian Oil Co. Olja visade sig vara ett mineral som var ett billigt och bra bränsle och man började ersätta kolet i fartygen med den mycket bättre och smidigare oljan, som därför blev alltmer värdefull och åtråvärd.

Irak var en provins på denna tid inom det Osmanska riket. Britternas intresse för området växte med upptäckten av de stora oljefyndigheterna och vid fredsförhandlingarna 1919 beslutades det att Irak skulle bli ett brittiskt mandat enligt art. 22 i NF:s stadgar och bestående av de tre provinserna (Vilayete), Basra, Bagdad och Mosul. 1921 delade britterna orådet i två administrativa enheter som motsvarar dagens Irak och Quwait.

1958 grep militärofficerare makten i Irak och utropade det som självständigt. 1968 bildade Bathpartiet regering och Saddam Hussein gjorde karriär inom partiet och blev president 1970. Oljeintäkterna steg markant redan under hans första år vid makten, och inkomsterna spenderades på skolor, sjukvård, vägar, konstbevattning och fördämningar. Detta gjorde honom våldsamt populär bland folket och bland annat kan sägas att spädbarnsdödligheten gick ned från för områden ganska normala siffror till nivåer i paritet med de som kunde redovisas i USA och Europa.

Quwait fick sin självständighet 1961.

Det tragiska för Irak var att det drogs in i kriget mot Iran och här citerar jag Wikipedia av ren lättja:

”Under den iranska revolutionen 1979 hade ayatollah Khomeini manat till resning bland Iraks shiiter, något som Saddam tolkade som en implicit krigsförklaring. Av Iraks befolkning var en majoritet shiitiska araber, och förebärande hotet om nationell söndring och resning från shiiternas sida valde Saddam att anfalla Iran. Anfallet, som inleddes med en offensiv mot det oljerika Khuzestan den 21 september 1980, skulle emellertid utvecklas till ett åtta år långt skyttegravskrig som oftast uppvisade föga rörlighet. Det kom att kosta cirka en miljon liv, till stor del civila och barnsoldater. USA och Arabvärlden ställde sig på Iraks sida inför hotet om spridning av islamisk fundamentalism respektive shiitisk nationalism och bistod Irak med vapenleveranser och pengar. Den amerikanska Reaganadministrationen bistod Irak med miljarder dollar i lån och ”bistånd” men sålde också vapen till Iran.”

Iraks årliga  kostnad för kriget de åtta år det höll på var 15 miljarder. Mitt under kriget passade också kurderna på att försöka frigöra sig från Irak och hävda sin självständighet, vilket kom att kosta kurderna omkring 100.000 döda. Man må säga vad man vill om detta mördande, men för Saddam måste det ha känts som en dolkstöt i ryggen när han minst av allt ville ha ett tvåfrontskrig!

Allt detta medförde att den irakiska regimen kände en viss desperation.

När det visade sig att Quwait utnyttjade de senaste landvinningarna inom oljeborrning, som medförde att man kunde borra inte bara vertikalt utan även horisontellt och borra sig in under gränsen mot Irak, då ansåg sig Irak med all rätt bestulen på sin olja.

25 juli 1990 kallade Saddam till sig den amerikanske ambassadören, April Glaspie. Under mötet frågade han vad USA tänkte göra om han gick in i Quwait. Svaret blev ”Vi tar inte ställning till inbördes stridigheter mellan arabiska nationer. Det gäller även era motsättningar med Quwait.”

Det var ord icke mera värda än om de var skrivna i vatten!

Att Quwait var en självständig stat helt skild från Irak sedan 32 år tillbaka på grund av västmakternas delning, kan inte sägas vara en alldeles självklar sak för folken i regionen. Motsvarande hade även gällt om det varit i vår del av världen. Det är därför djupt orättvist att uttala fördömanden mot Saddam Hussein sett mot bakgrund av fakta.

Men USA såg sin chans att avväpna en makt som nu började bli för stark för USA:s intressen i regionen, inte minst efter alla vapen USA hade försett Irak med under kriget mot Iran. Det var motivet, liksom makten och kontrollen över oljan, och det var i detta sammanhang vi för första gången fick höra, och allt oftare, att Saddam var en grym diktator.

Så förbereddes Gulfkriget! Och här passade lögnerna bra in om de grymma soldaterna som kastade spädbarn i väggen!

Sanningen är krigets första offer!

Det gäller lika mycket i dag och lika mycket när det handlar om Libyen och Gadaffi!