Den flerdimensionella sanningen

Om horor, torskar, psykopati och klassamhälle

Jag läste ett inlägg av madashell: ”Detta är myten om den lyckliga horan … hell you”

Det inlägget inspirerade till en liten betraktelse.

Men först ska sägas några ord om bloggande.

När man bloggar skriver man ju om det man tycker och tänker. För att inte bli för långrandig och otydlig får det där med nyanserna stryka lite på foten. Blir ju inget budskap kvar annars.

Bli alltså inte arg nu, madashell, för min önskan att nyansera bilden – och komplettera ett bra inlägg, tack!

Och nu några ord om Skvitt, himself.

Först och främst poängteras att Skvitt är man. Och att Skvitt skulle inte ta en hora om det så var gratis och/eller den enda Skvitt kunde få. Hellre då fixa det med en kär vän som känner till alla önskemål.

Således är Skvitts förståelse för torskarna helt och fullt NOLL. Kanske för att det finns behov av en varm och innerlig kram, gosande, som man säger, och då – rätt som det är så sprätt … där står den väckta lusten att … det är vi två om.

Och nu den lilla betraktelsen.

För att, jo alltså, eeeh?

Var finns horan som kan ge värme, kärlek och allt det där som tänder?

Kanske är torsken en ”våldtäktsman”, som dock är juste och ärlig nog att betala för sig! Så långt är det alltså ganska så grejt av dem, trots allt.

Men någonting är fel hos dem. Det förstår de flesta.

Är det driften som är okontrollerbar?

Är det lusten att äga någon?

Är det lusten att få det på egna villkor utan några krav på att det ska handla om ge och ta?

Är det alltså endast egoism och hänsynslöshet, eller i vart falla ointresse av att ta hänsyn?

Är det något som har med personligheten att göra, snarare än om behov av sexuell tillfredsställelse?

Om forskning.

Finns det över huvud taget någon undersökning på området? Och varför är kvinno-torskar så sällsynta?

Om faktum.

Något är fel på torskarna, det är det lätt att se.

Och det finns nog dessa fel på vissa män i alla samhällsskikt och som gör dem till torskar (och, i värsta fall, till våldtäktsmän). Och att köpa sex underlättas om man har pengar.

En aspekt kryper sig dock på. Att det alltså måste fattas något hos sådana som köper sex och att det inte bara handlar om att ha råd till det.

Det som fattas är väl den där genuina förmågan att hysa kärlek och att genuint älska någon. Det är kanske något för alla fruar att tänka på om er man skulle avslöjas med att ha gått till prostituerade.

Funderingar kring skillnader.

Kanske kvinnor av naturen (för att generalisera) har lättare för känslor, kärlek, omtanke och empati. Att deras förmåga till kärlek är större, generellt sett. Kanske att det naturliga urvalet har främjat kvinnors empatiska förmåga att ta sig andra utryck än hos män, som förvisso kan ha lika god empatisk förmåga, men med en aning annan utformning på samma sätt som att våra kroppar ser olika ut?

I så fall förklarar det ju varför kvinno-torskar är sällsynta.

Och då stämmer det också att steget från torsk till sextvång, våldtäkt och än värre inte är en artskillnad, men en gradskillnad, samt att den känslomässigt välutvecklade genuine mannen inte har behov av sådant som vare sig sexköp, sextvång eller våldtäkter. Att sådana behov finns hos män som är känslomässigt utvecklingsstörda.

Men horan då?

Vem är hon?

Är det kvinnan utan utbildning, utan arbete och utan självförtroende, utan självaktning?

Är det kvinnan som är kuvad av sin mer eller mindre psykopatiske man, eller kanske av en hallick?

Är det kvinnan som är tvingad till det mot sin vilja?

Är det kvinnan som går på droger och ingen annan utväg finner?

Är allt en schablonbild?

Är verkligheten mer komplicerad än så?

Modell av en verklighet.

Varje utsaga om varje företeelse och varje beskrivning av verkligheten är inget annat än en mer eller mindre god skiss av verkligheten. Den skissen blir aldrig verkligheten hur mycket vi än vill. Och en beskrivning av verkligheten kan aldrig vara exakt, bara en avbild av den och avbilden saknar mycket av verklighetens alla sidor. Det är alltid så. Men få tänker på det.

”Så är det!”  Nej, men kanske att det nästan är så. Och i så fall måste vi nöja oss med den approximationen.

Vad som borde vara helt självklart.

Det är inte så konstigt att det finns rasister, främlingsfientliga, fanatiker och extremister. Verkligheten blir liksom lite mera hanterlig då. Det krävs mindre intellektuell förmåga för sådant och därför är religion lockande för många eftersom där förklaras allt och hur det ligger till, man slipper tänka själv.

Den enkla bilden tilltalar de svagbegåvade och sådana finns även bland högutbildade. Hur många inser det, till exempel?

På samhällets ”botten” krävs det väldigt mycket mera för att överleva, för att få de knappa resurserna att räcka och för att allt ska gå ihop. Sådant tränar och utvecklar hjärnan!

I samhällets så kallade ”topp” finns det alltid någon som står till hands med en ”räkmacka”!

Klarar man inte att fixa det själv så köper man sina tjänster.

Det där främjar knappast hjärnans tillväxt! Det syns alldeles speciellt väl när man hör dem tala om sig själva på ett självgott och skrytsamt sätt. Självgodheten vet sällan några gränser, trots att allt de faktiskt står för och som de har uppnått bara är sådant som vem som helst kan köpa för pengar,om man har några!

Tänk gärna på det!

Då var den saken sagd!

Rättning i ledet och åter till ämnet, med andra ord!

Torsken.

Torskens psyke, hur är det egentligen ställt med det?

Det kan väl lättas beskrivas som väldigt egocentriskt. Det kan också sägas handla om en dålig empatisk förmåga och mycket gott om ”ta-för-dig-av-allt”-anda. Man kan även på goda grunder påstå att det handlar om ringa omtanke, dålig inlevelseförmåga, rymligt samvete och en egocentrisk ”här-kommer-jag”-mentalitet. Liksom att det är fråga om en dåligt utvecklad skuld- och skamkänsla samt en oförmåga att ta hänsyn. Kort sagt är det sådant som kan främja en chefskarriär, bland annat, liksom det är sådant som kännetecknar psykopati.

Och det handlar också om en oförmåga eller en bristande ambition att uppföra sig så att man får något av äkta förtjänst, istället för att bara som vanligt få vad man vill för att man har gångbar valuta i handen!

Om det är så, då bör torsken faktiskt vara vanligare i hierarkins topp där pengar till sexköp inte anses vara något hinder och handeln som sådan endast är ett tidsfördriv, som inom den egna burgna kretsen anses lika normalt och självklart som en golfrunda med vänner och affärsbekanta.

Till och med frugan är ju i allmänhet köpt för pengar och för chansen att få sola sig i den glans som inte imponerar på någon vettigt funtad arbetare och väcker avsky hos Skvitt.

Om det är så, då bör överklassen vara överrepresenterad bland torskarna. Inte för den bättre ekonomins skull utan på grund av en personlighet som ligger närmare psykopati än den personlighet som brukar finnas bland folk i gemen och arbetare i synnerhet.

Kanske det är en sak som tål att tänka på?

Härmed inte sagt att psykopati inte förekommer i alla samhällsklasser, men psykopater har stark vilja och vassa armbågar och tenderar att anrikas i förekomst ju högre upp i samhällshierarkin man söker sig.

Frågan är då om det är förklaringen bakom det tabu som gäller; att man inte får kalla en psykopat för psykopat utan att riskera ett åtal för förtal, medan det är helt i sin ordning att säga att någon är psykiskt sjuk om det faktiskt är alldeles sant!

Den mindre bemedlade psykopaten begår våldtäkt och den mer bemedlade köper sig en hora, för att verkligen spetsa till det rejält (minns vad Skvitt sa ovan om verkligheten och dess beskrivning – det är i högsta grad applicerbart på utsagan ni just läste!)

Kvinnorna.

Men kvinnorna då, hur är det med dem om man ser till personligheten? Kan det vara så att de grupperar sig till två motstående poler, den varma omtänksamma polen och dess antipod – psykopati-polen?

Nej naturligtvis inte, de är precis som männen jämt spridda mellan dessa poler. De varma kvinnorna blir vanliga hustrur och goda mödrar, som lever i verkligenheten och är nöjda med det lilla som vardagen har att ge.

Men liksom bland män finns det de som vill leva i lyx och välmåga, gärna vill flyta lagom lättjefullt ovanpå och som låter sig köpas för pengar och gifta sig till rikedom och flärd om de inte redan är födda med det.

Skillnaden mellan de som gifter sig till status och de prostituerade är hårfin ibland. Det handlar om beräknande och strategi mer än om kärlek. Det handlar om egoism och känslokyla och det handlar om personligheter åt det psykopatiska hållet. Och inte mints handlar det om att här inte generalisera allt för mycket, så klart!

Psykopater.

Det finns lika många psykopater bland kvinnor som bland män, fast de syns mindre och det på grund av skillnader som har med könsmönster att göra, mer än personlighetens struktur. Härom råder dock delade meningar om förekomst, men Skvitt har inte ensam denna övertygelse.

Därmed är Skvitt nu så långt kommen i detta framförande att han är framme vid de kvinnor som öppet säljer sex. De förslavade, de fattiga och alla missbrukarna som traktar efter en ny sil. De som är utan andra sätt att skaffa sig den sortens livs ”nödvändiga” och som därför behöver ”fixen” för att orka med äcklet över sig själv av att förnedra sig ännu en gång i missbrukets onda cirkel.

Det är dessa kvinnor som svarar fullt ut upp till den där schablonbilden som vi gärna vill tro utgör hela beskrivningen av verkligheten kring de prostituerades liv.

Det är dock den bilden som faktiskt är näst intill den enda som gäller, men ändock bara är en del av sanningen!

Helhetsbilden.

Hur ser då resten av verkligen ut, i prostitutionens värld? Finns psykopaterna där också?

Jovisst!

Psykopater finns över allt, även bland horor. Konstigt vore det ju annars.

Ja, och dessutom: de anrikas i den branschen av väldigt enkla skäl, men som vanligt så ”finns ju inte” psykopater och alltså inte psykopatiska horor.

Skvitt tar sig nu av det skälet en titt på de psykopatiska kvinnorna i största allmänhet. Och som alla andra psykopater är deras känsloliv således flackt som rullbanan på en flygplats. Deras moral är tunnare än flor, närmast osynlig och obefintlig.

Inget kan väcka deras ånger, som om den alls finns är flyktigare än sommardimman över hagen i morgonsolens sken.

Inget kan heller väcka skuldkänslor hos dem. Psykopater inte har den mentala utrustning som krävs för sådant. Ingeting kan heller få dem att känna skam, av samma skäl.

Psykopatiska kvinnor, liksom psykopatiska män, är de enda som faktiskt ägnar sig åt sol-och-vår.

Våra könsvärderingar fördömer den promiskuösa kvinnan och hyllar mannen som en riktig karlakarl när han erövrar och nedlägger lika ofta som han byter skjorta. Det är inget annat än ett märkligt tankesätt med typiskt ålderdomlig matriarkal stämpel.

Från sol-och-vår till prostitution är steget knappt mätbart. I grund och botten är det samma sak, bortsett från den avgrund som gör att prostitution är hederligt affärsmässigt och sol-och-vår inget som en ärligt skaffad prostituerad skulle drömma om, och glöm inte att sådana är de flesta prostituerade, trots allt. Det är enbart en affärsuppgörelse, till skillnad från det andra, som är ett lurendrejeri där den ena är vinnare och den andre är ett oskyldigt, kanske blåögt offer, som luras på både pengar och känslor.

Vad vi ska tänka på är alltså att inte dra alla prostituerade över en kam och tycka synd om dem som varande svaga utsatta kvinnor. Vi måste komma ihåg att relativt många av dem har psykopatiska drag och inte är värda vårt medlidande. De gör sitt jobb utan självförebråelser, utan skam- och skuldkänslor och utan att äcklas. Bakom ryggen skrattar de gott åt och hånar sina kunder. De ser sig som bättre och smartare än dem och sådana horor hyser större förakt för torskar än någon annan människa kan.

Konklusion.

Psykopati är något vi ska vi i åtanke, när prostitutionen diskuteras, annars blir det slagsida på debatten och en uppenbar diskrepans mellan bild och verklighet.