Kategorier

Arkiv

En trojansk häst i arbetarrörelsen | Kultur | Aftonbladet

Frågan

Har (S) någon trovärdighet kvar, med eller utan Juholt?

En trojansk häst i arbetarrörelsen | Kultur | Aftonbladet.

”Finns det längre någon ideologisk kärna i arbetarrörelsen, eller är alla åsikter till salu för den som kan betala? Frågorna blir akuta efter Aftonbladets avslöjande (17 december) att namnkunniga socialdemokrater arbetar på Prime – en Moderaterna närstående pr-byrå – i syfte att vrida socialdemokratin åt höger.

Aftonbladet har kommit över ett arbetsmaterial från Prime, där man med infiltratörernas språk talar om ‘Angreppssätt socialdemokratin’. Där står uttryckligen att socialdemokraternas interna och offentliga diskussion under valrörelsen skulle styras av Prime. I planen ingick också att Prime skulle sätta agendan i eftervalsdebatten direkt med egna opinionsmätningar. Rörelsen skulle påverkas lokalt och nationellt genom artiklar, rapporter, böcker och seminarier. Planen är daterad den 19 juni i år och har följts till punkt och pricka.

För den som tar del av Primes hemliga projektplan faller mycket av det sista halvårets politiska skeenden på plats: Högersossar gör gemensam sak med näringslivet, förenade av intresset att avradikalisera arbetarrörelsen.”

Läs också Skvitts inlägg taggade med parlamentarism, socialdemokrati och demokrati.


Ylva Johanssons attack mot

Juholt

Nu sågas partiledaren Håkan Juholt av förra ministern Ylva Johansson.

Det kan ni läsa här i AB, EXPRESSEN, DN och där hon på bloggen skriver: ”Förtroende är en färskvara som kan raderas på nolltid men som det tar en evighet att bygga upp. Mitt parti når nu, i mätning efter mätning, inte högre än 25 % av partisympatierna. Ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande. Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”

Här kommer ett gått råd, börja tala klasspolitik!

Det är liksom där skon klämmer!

Man kan inte vinna arbetarklassens röster med att inte tala klarspråk och föra en tydlig och kompromisslös klasspolitik som tar avstamp i arbetarklassens intresse! Som det nu är ser folket ingen klar och tydlig politisk skillnad mellan sossar och moderater.

Sossarna kan inte ens höja sin röst när Alliansen rustar ned välfärden, hur ska de då kunna räkna med arbetarklassens röster. De flesta ser det som att välja mellan pest och kolera!

Det handlar inte om personer vid rodret! Men när man fjärmat sig tillräckligt från arbetarklassen och från folket genom feta löner och livsstil som vanligt folk bara kan drömma om, då börjar man tro på sin egen förträfflighet, ofattbara storhet och obeskrivliga betydelse! Narcissismen börjar frodas! Partiets framgång hänger på ledarens karisma, tycks vara den enda tänkbara lösningen i en sådan tankevärld som florerar i partitoppen.

Var är ideologin?

Var står Socialdemokratin i dag?

”Hvad vilja Socialdemokratin?” frågade en gång August Palm. Det är dags för sossarna att börja ställa den frågan igen!


Socialdemokratin

En uppgörelse med en ideologi

Initialt, och lite förenklat, var socialdemokratin revolutionär, men utvecklades raskt till ett revisionistiskt anti-revolutionärt parti.

Vill man vara mera detaljerad så måste man beskriva den Andra Internationalen, som är partiets ideologi från början. Denna International föreställer sig kapitalismens undergång som förutbestämd, alltså deterministisk, och därför onödig att revoltera emot, alternativt att den kunde reformeras bort.

I ett sent skede kom det att gestalta sig i löntagarfonderna, vars första förslag lanserades 1975. Meningen med dessa fonder sades vara att med dem ta över ägandet från kapitalisterna och föra över kapitalägandet till arbetarklassen på fredlig väg. Det skulle, påstod man, leda till ett systemskifte utan våldsamheter.

Hur det gick med det vet vi ju alla. Arbetarklassen avstod från åtskilliga miljoner lönekronor och i slutänden stals dessa pengar från arbetarklassen utan protester från Socialdemokraterna.

Talet om löntagarfonder och vad det skulle leda till var inget annat än lögner, propaganda och demagogi. Avsikten var, om man ser till den propagandistiska delen, att framhäva socialdemokratin som ett parti som står på arbetarklassens sida i en tid då denna var relativt sett på hugget och krävde sin rätt, dock med sin revolutionära ideologi redan fallen i glömska och slagen i spillror genom socialdemokratins dominans över fackföreningarna och dessas en gång så viktiga bildningsverksamhet på det ideologiska området.

Man kan ju tycka att socialdemokratin borde ha protesterat mot denna stöld av arbetarklassens avsatta medel i fonderna, men som den ju inte är ett parti som försvarar arbetarklassens intressen när det väl kommer till, så avstod man från det, och värre än så, socialdemokratin var den kraft som ansvarade för att så blev fallet, att stölden kunde ske, även om det faktiskt var en borgerlig regering som stod för genomförandet av denna stöld.

På denna teoretiska grundval, att kapitalismens undergång är deterministisk, och därför onödig att revoltera emot och kan reformeras bort, intog det tidiga socialdemokratiska partiet ett reformistiskt förhållningssätt i strid mot de revolutionära krafterna som efter många interna ideologiska strider inom arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1800 – 1900 ledde fram till bildandet av kommunistiska partier runt om i Europa och slutligen den Tredje Internationalen. I Sverige bildades Sveriges Kommunistiska Parti, som ju är det i dag stört-revisionistiska kommunism-förnekande Vänsterpartiets rötter.

(Fjärde Internationalen är trotskisterna, som bildades av Leo Trotskij, vilken uteslöts ur det ryska kommunistpartiet och därför bildade en egen International 1938)

Som varande ett reformistiskt parti stred det socialdemokratiska partiet för allmän rösträtt och parlamentarism, som man såg som ett verktyg för att bringa välstånd åt den fattiga arbetarklassen och därmed avväpna klassen dess revolutionära kraft. I dag vet vi som är politiskt medvetna att parlamentarismen är borgarklassens smartaste verktyg för att bibehålla sin makt.

En av socialdemokratins mest hyllade ledare är givetvis Hjalmar Branting, född 1860 och död 1925. Han var partiledare 1907 – 1925, finansminister 1917 – 1918, statsminister 1920 – 1925 och fick Nobels fredspris 1921.

Borgarklassen hedrar ju sina främsta vapendragare, som bekant. Se bara på vilka andra som utöver Hjalmar Branting har fått detta pris; Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson, Frank B. Kellogg, Nathan Söderblom, George C. Marshall, Lester Bowles Pearson, Willy Brandt, Henry Kissinger, Andrej Sacharov, Menachem Begin, Alva Myrdal, Lech Wałęsa, Michail Gorbatjov, Shimon Peres, Yitzhak Rabin, Jimmy Carter och Al Gore är således några av dem. Barak Obama är också en i denna rad av pristagare och har ju som bekant fortsatt att föra orättfärdiga krig i oligarkikapitalsternas intresse, som alla vet.

Hjalmar Brantings uppväxt var vad man kallar högborgerlig. Detta kan ju förklara en hel del av hans reformistiska inställning, trots att han hade studerat marxismen, eller kanske tack vare, om man ser till hans privilegierade sociala status och bakgrund, men än mer till hans gärning såsom tillskyndare till borgarklassens räddning när den var som mest hotad.

Devisen ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” besannas helt övertydligt av Brantings gärning i det att han definitivt förde in socialdemokratin på en för arbetarklassen fruktlös reformistisk och antirevolutionär linje med en målsättning att stärka kapitalismen så att den därmed hade resurser att avlöna arbetarna bättre och skapa utrymme för reformer och relativt välstånd, dock utan att behöva överlämna sin makt. Den politiken ledde och leder självklart fram till det som annars kan tyckas paradoxalt för ett parti som kallar sig arbetarparti, nämligen att kommunismen är huvudfiende, inte kapitalismen!

Av detta följer en hel mängd slutsatser som man kan dra kring socialdemokratin och dess ställningstaganden genom åren. Kortfattat kan detta beskrivas så att när arbetarklassen går starkt åt vänster följer socialdemokratin med åt vänster för att fånga upp strömningen, styra den, kontrollera den och förhindra att arbetarklassen radikaliseras och eventuellt försöka att genomföra en revolution.

När arbetarklassen tappar sin revolutionära glöd drar socialdemokratin klassen åt höger. Detta är socialdemokratins enda parlamentariska berättigande som parti, alltså att vara kapitalismens yttersta beskyddare. Eljest försvaras ju borgerlighetens intressen bäst med de öppet borgerliga partierna i den för klassens intressen inrättade och skapade parlamentariska styrelseordning, som av dess erfarenhet vunnit allmän acceptans världen över och onödiggjort regelrätta dikaturer. (Läs detta igen!)

Här kan också inskjutas att ett parti som gör anspråk på att vara ett arbetarparti måste vara ett parti som tar avstånd från parlamentarismen och helt verkar utomparlamentariskt, eftersom parlamentarismen uteslutande syftar till att bevara borgerskapets klassherravälde och kanalisera arbetarklassens missnöje på ett för borgerskapet ofarligt sätt.

I dagens Sverige där den sociala välfärden säljs ut, vilket ju fått uppmärksamhet i Carema-affären, åskådliggörs socialdemokratins egentliga agenda tydligt i det att den inte ifrågasätter utförsäljning i sig, men försöker skaffa sig politiska poäng på lam kritik mot enskild händelse istället för att föra fram kritik mot systemskiftet den faktiskt bejakar, stödjer och har initierat från början i det att den startade friskoleverksamheten.

Allt som borgarklassen kräver vid varje enskilt tillfälle gör socialdemokratin till sin egen politik, men retoriken är annorlunda och dess egen. När borgarklassen var nationalistisk var därför även socialdemokratin det.

Vi förskonades från de båda världskrigen, men i länder som drogs in i dessa ställde sig de olika ländernas socialdemokratiska partier bakom krigshetsarna i motsats till kommunisterna, som förklarade att den härskande klassens intressen inte har något med den internationella arbetarklassens intressen att göra.

Den sista meningen hade kunnat formuleras på ett lite annorlunda men alldeles osant sätt: ”… den härskande klassens nationella intressen …”.

Jag skrev inte så därför att den härskande klassen inte har ett nationellt intresse, men använder sig av sina nationer, eller snarare sina länders stater, att med deras makt tillgodose dess gemensamma intresse. Läs det mer än en gång därför att innebörden i den meningen kan vara lite svår för de allra flesta att förstå därför att det strider emot allt vi får lära oss i ett samhälle där den härskande klassen dikterar vår kunskap och därmed styr vårt sätt att tänka!

När Sveriges regeringar de senaste åren har ställt sig bakom krigsinsatser på Balkan, i Irak, Afghanistan och Libyen så backas detta ivrigt upp av socialdemokratin. Här saknas allt vad internationell klassolidaritet heter. Det som Internationalens solidariska klasstänkande egentligen står för lyser helt med sin frånvaro, trots att socialdemokraterna på 1:a maj sjunger ”Internationalen”!

I den stora gruvstrejken 1969 var socialdemokraterna strejkens värsta motståndare och första tillskyndare åt företagsledningen som splittrare av en enig stejkfront mot LKAB.

När FNL-rörelsen var som starkast skapade socialdemokraterna en alternativ rörelse för att splittra det svenska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Dessa två exempel bör räcka för att förstå var socialdemokratin egentligen står i den internationella klasskampen. Den står på borgerskapets sida, men utger sig för att vara arbetarklassens beskyddare. Socialdemokratin är alltså en femtekolonnare i arbetarklassens kamp mot kapitalismen! Läs det gärna en gång till!

Antisemitism förekom redan under medeltiden, med regelrätta pogromer mot judarna. Det är inget som har uppstått med nazismen eller med nationalismen, men har på grund av olika och inte särskilt svårbegripliga orsaker naturligt följt med i utvecklandet av dessa politiska riktningar. Om den saken kan jag ägna ett helt långt inlägg, men här tycker jag inte att det finns utrymme för det.

Nationalism måste per definition ha främlingsfientlighet, rasism och antisemitism inneboende i sig på samma sätt som sionismen har rasism i sin idévärld, där judarna är det utvalda folket, så som för i nazisternas ideologi tyskar var högre stående än andra och för engelsmännen engelsmännen var de högst stående och fransmännen i sina ögon det mest förfinade folket osv. Eller varför inte nämna den indoktrinering vi har utsatts för i vårt eget land, där vi fått veta att vi är bäst på allt och har det allra bäst på alla sätt i hela världen, fast att det är helt osant.

Då de rasteoretiska dogmerna stod som högst i kurs hade de full acceptans inom socialdemokratin i såväl Sverige som annorstädes, men kanske mest i vårt land om vi ser till efterkrigstiden! Och inga protester höjdes mot den politik som fördes med utgångspunkt från dessa dogmer. Tvärt om drevs dessa idéer av socialdemokratin i förtäckt form ända in mot slutet av 60-talet, ja till och med in på 70-tales tidigaste början inom vissa områden! Sådana idéer var allmänt spridda in på mitten av förra seklet. Det är först på senare tid som socialdemokratin har ställt sig bakom de antirasistiska strävandena, antagligen av opportuna skäl med tanke på partiets avsaknad av politisk ryggrad och följsamhet för borgarklassens föränderliga strategi, men oförändliga intressen.

Varje härskande klass härskar genom att söndra och däruti finner vi förklaringen till det faktum att det ligger i borgarklassens intressen att vara rasistisk. Därför var alltså socialdemokratin tyst eller aktivt rasistisk (beroende av vilket historiskt skede vi talar om).

När det gäller antisemitismen måste här inskjutas att sionisterna välkomnade och underblåste antisemitismen i akt och mening att stödja judeförföljelserna i Tyskland och de antisemitiska doktriner som odlades under Hitlers regim, men även under mindre drastiska former odlades i övriga världen vid denna tid och dessföre, så att judarna skulle emigrera från Europa och bosätta sig i Palestina och där upprätta en egen stat på palestinskt territorium. Sionisterna gjorde aktivt gemensam sak med nazisterna i Hitlertyskland, vilket är en sak som det aldrig egentligen talas om. Även detta var en politik som socialdemokratin som parti aldrig reste protester emot, även om enskilda socialdemokrater hade en helt annan uppfattning. Protesterna kom nästan uteslutande från kommunisternas håll och, skulle man kunna tycka märkligt vara, icke i större utsträckning från judiskt håll!

Torgny Segerstedt var en ihärdig kritiker av såväl nazisternas judeförföljelse som nazismen i övrigt. Tidningen han var chefredaktör för, Göteborgs Handels- och sjöfarts tidning, censurerades gång efter annan av samlingsregeringen under 2:a världskriget. Protesterna från socialdemokrater mot denna censur lyste med sin frånvaro eller var inom vissa led lama och paritet självt hade ingen officiellt kritisk inställning, vilket ju säger en hel del. Endast kommunisterna och några andra fristående grupper protesterade.

Vi kan aldrig i dessa sammanhang komma förbi socialdemokratins tankar om byggande av ett ”folkhem”, med de ivrigt drivande idémakarna Myrdal i fronten, som bland annat ställde sig positiva till omfattande tvångssteriliseringar. Paret begåvades som bekant med Nobelpris om detta kan förvåna. Mycket av vad de stod upp för kan även tillskrivas nazisternas politik, men även detta är illa uppmärksammat i vår tid. Faktum är att nazisterna hade ett mycket utvecklats program för social välfärd och under nazismen gick tyskarna från misär till välstånd innan kriget bröt ut. Detta dock sagt utan mitt samtycke till den nazistiska politiken, vilket nog ingen kan få för sig att missuppfatta.

Nazism kan införas utan allt det som alltid uppmärksammas och lyfts fram, nämligen rasism och antisemitism. Det som då återstår av nazismen är kärnan i ideologin, nämligen att kapitalism ska råda, gynnas på alla sätt och klasskampen ska bekämpas, förnekas och förtigas. Med denna minsta gemensamma nämnare i nazismens ideologi finner vi att den är densamma som socialdemokratins! Läs gärna den meningen en gång till!

Komplettering

I en kommentar på en blogg, Varghjärta,  skrev jag:

August Palm, som grundade det svenska socialdemokratiska partiet och 1885 grundade tidningen Social-Demokraten, var en sann socialist och skulle lika gärna kunnat kalla sig kommunist. Vid en jämförelse med dagens politiska skala skulle till exempel Vänsterpartiet framstå som liberalt.

Palm utmanövrerades av som redaktör för tidningen av till Hjalmar Branting efter en schism inom rörelsen.
Branting hade som bekant en högborgerlig bakgrund. Hans socialistiska idéer satt aldrig i hjärtat, endast intellektuellt bekände han sig till socialismen och gjorde ju en personlig karriär inom det unga partiet. Ån i dag finns det socialdemokrater som ivrigt nämner hans namn och borgerskapet har hedrat honom med att uppkalla platser och gator efter honom, vilket inte är så konstigt.

August Palm, däremot, är ingen som det Socialdemokratiska partiet gärna nämner, varför?

Jag menar att partiets ideologiska förfall inleddes redan med Hjalmar Branting och jag hävdar det på goda grunder. Med Branting blev partiets målsättning att tygla en revolutionär arbetarklass genom att stå för reformer av det kapitalistiska samhället. Av det skälet bildades Sveriges Kommunistiska Parti, som liksom Socialdemokratiska Partiet före Branting ville störta kapitalismen som system, efter influenser från den ryska revolutionen. Från 1921 fanns således ett reformistisk och ett revolutionärt arbetarparti i Sverige.

Socialdemokratins reformism var inte mera hotande för kapitalismen än att samma sociala reformer kunde genomdrivas ännu framgångsrikare av NSDAP i Tyskland än av de socialdemokratiska partierna i Europa, inklusive Sverige. Socialdemokratin har således mera gemensamt med nazismen än med kommunismen.

Socialdemokratins strategi för bevarandet av kapitalismen är att fånga upp arbetarklassens krav och styra dessa i en för kapitalismen ofarlig riktning. När arbetarklassen är revolutionär blir Socialdemokratins retorik lite skarpare och kraven på reformer kläs i radikalare termer, men när arbetarklassen inte är på sin vakt tonar Socialdemokraterna ned sina krav. Just nu kan man således inte se någon större skillnad på Socialdemokraterna och Alliansens politik. Kritiken mot Alliansen är, som väl alla har lagt märke till, mycket lågmäld.”


Samhället i dag!

”Det är nästan sant!”

 

Så skrev jag i en kommentar på SOLIDARITETSTANKEN.

Här följer resten av min kommentar:

Jag minns Mona Sahlin när hon i slutet på 80-talet tjôta om att löneökningar bara gav luft i plånboken.
Tänk så mycket luft det måste finnas i kapitalisternas miljadärsplånböcker i så fall. Sådan luft har jag inget emot att fördela rättvist bland vår befolkning!

Jag minns också när man helt odemokratiskt bakom lykta dörrar i riksbankens palats beslutade om att skrota ATP-systemet, vars införande högern (nuvarande moderaterna) var så starkt emot.

Nu ser det ut så här!

Socialdemokratin har i 90 år bara haft en funktion, att stoppa revolutionen!

Var gång arbetarklassen reser sig upp till kamp kommer sossarna med alternativ, lite till höger om den kamp arbetarklassen försöker driva. Se på gruvstrejken!

Socialdemokraterna kommer med lite reformer och sticker under nosen på arbetarna och då är det de som lockas att smaka på kakan. De minst politiskt medvetna låter sig väl smaka den förgiftade kakan. Det är samma omedvetna arbetare som i dag lockas av jobbskatteavdrag och tror att moderaterna är de nya arbetarpartiet!
Alla fattar inte politik och klasskamp, men vore det något bevänt med den saken hade ju socialdemokratin bedrivit upplysning istället för vilseledning.

Var gång arbetarklassen somnar till och slår sig till ro med redan vunna (?) ”segrar” skrider socialdemokratin till verket och gynnar storfinansen.
Glöm aldrig att Wallenberg under hela 1900-talets senare hälft varit en tillskyndare av socialdemokratisk politik, fast man inte talat särskilt högt om det av begripliga skäl!

Socialdemokratins enda politiska existensberättigande i detta arbetarfientliga parlamentariska antirevolutionära maktspel är just att bevara kapitalismen. Och eftersom de sköter detta så fulländat finns faktiskt inget utrymme för ännu ett parti att åstadkomma samma sak, alltså vänsterpartiet.

Parlamentarismen måste avslöjas som det verktyg för det bestående klassamhälle det är!
Parlamentarism är INTE demokrati! Man måste fatta det!

/Skvitt

Socialdemokraterna är klassförrädare!


Får jag en skälig pension?

Sossarna gjorde oss alla till pensionssparare i aktier. Alltså blev den av kapitalister utsugne arbetaren en aktieägare och kapitalist mot sin egen vilja.

Saken är sjuk!

Ju mer du duckar för högern, ju mer du kryper för kapitalisterna, ju mindre du begär i ersättning för ditt arbete, ju mindre lön du kräver, ju fattigare du lever, dess mera tjänar företagen och dess bättre går de! Deras vinst blir högre.

Och ju mera vinst de gör dess bättre ska din pension bli!

Din pension grundar sig ju på företagens utveckling.


Vem fan är så korkad att han tror att han tjänar på sådant?

Satans djävla kapitaliströvslickare till sossar som hittar på sådant här! Det är ju just den politiken som nazisterna i Tyskland försökte sig på!

Och hur går det nu med våra pensioner?

Jo varje år tillskjuts ett belopp till varje pensionskonto och då borde det öka, kan men tycka.

Men för min egen del kan jag bara konstatera att det inte har öka med en endaste krona på 3,5 år!

Med inflationen har alltså mitt pensionssparande bara minskat!

Driver man en politik som försöker förena kapitalistiska intressen med arbetarrörelsens intressen, då driver man en fascistisk politik och det är just vad sossarna gör. Alltså har vi att göra med en sann höger och en falsk vänster!

Dags för väpnad kamp!

Tack ska ni ha era djävla socialfascister – tack från folket  – tack med ett nackskott!