Kategorier

Arkiv

Västtrafik utsätter människor för livsfara

Trafikdöd som brev på posten

I förra inlägget (som tillkom genom att jag läste hos Felväsendet om en usel personalpolitik) fick jag denna kommentar, här återgiven med vissa stavfelsrättningar:

En sak som inte är rättspsyks fel, men mycket allvarligt fel. Det är att det är livsfarligt att åka kollektivt till Rågården. Redan när bygget påbörjades påpekade ledningen för Västtrafik att de måste flytta hållplatserna några hundra meter så att folk slipper gå på själva vägbanan från hållplatsen till arbetsplatsen. Vägen är smal som fan för bilarna så det är illa nog. Men det finns ingen gångbana eller trottoar bredvid. Det finns bara en vägren och den är ca 30 cm bred. På ena sidan denna remsa är det körbana och på andra sidan är det dike. Var ska man gå sen när det kommer snövallar? Kolmörkt är det också när de flesta ska gå till och från jobbet.

Det är bara en tidsfråga innan någon blir påkörd. Det gäller ju både personalen och patienter som kommer från permission och det kan då hända att dessa inte är helt stright på grund av missbruk.

Redan nu kommer och går personal. Det kan gälla hantverkare och det kan gälla vårdpersonal som nu går på kurser ute på Rågården.

Västtrafik har nu haft ett par år på sig att fixa detta, men inget händer. Sjukhuset har skrivit en skarp skrivelse till Västtrafik, men inget händer.

Och en sak till. De hållplatser som finns de tycks ha placerats på måfå. Där de ligger har väl knappast någon gått av eller på förr och nu när det kommer att gå av och på massor med människor bör det väl handla om service att ha platserna där de behövs och inte där de inte behövs.

Västtrafik brukar ju berömma sig för sitt säkerhetsarbete med staket vid hållplatser och mellan spårvagnarnas spår på hållplatser i stan och visst är det bra,

men där faran är som störst, alltså just där som jag påpekar, där bryr de sig inte det minsta.

Ska det vara livsfarligt att åka till och från jobbet, Västtrafik?

Kostnaden är minimal, men det spelar ingen roll. Vad kostar inte ett eventuellt vårdkolli per dygn? Och det kommer att inträffa om inget görs. Det är inte fråga om utan när. Sannolikt redan i februari när verksamheten startar upp, om inte redan innan.

Det här, Västtrafik, det är ren skandal att ni inte redan har åtgärdat det.

Du, Skvitt, kan du inte lägga upp bild på vägsnutten? Jag kan maila över en bild åt dig om det behövs.

Tack på förhand!”

Tack ”Personal” för denna information!

Jag gick in på Google Maps och tog reda på var detta rättspsyk ligger och kollade hur vägarna ser ut och det var ju hårresande det jag såg. Det finns ju inte en chans i helvetet att känna sig säker från och till hållplatsen för de som har ärende till inrättningen. Och det är stor skandal att Västtrafik inte gjort något ännu. Det begriper jag ju med den kroppsdel jag sitter på att det är i det närmaste att likna vid planerat mord att det inte har åtgärdats redan.

Jag tänker på hur det brukar gå till när privata företag etablerar sig på små orter. Då är kommunerna så angelägna att de i vissa fall ger bort tomtmark och de drar fram både vatten, avlopp, el och fungerande vägar med alla de faciliteter som kan höra till. Till exempel extra busslinjer, bra hållplatser och fina parkeringar. Företagen behöver inte betala någonting, eller symboliska summor.

Nu är detta inget privat företag. Det är en statlig inrättning om jag inte har fel. Kanske landstingsinrättning. Jag vet inte så noga, men privat är det i vart fall inte. Och då gäller tydligen helt andra regler. Då vill inte ens Västtrafik flytta på en hållplats!

Vad är det för diskriminering?

Så frågan är och ställs till Västtrafik: Är det här ni har planerat in vägsträckan som all annan säkerhet i trafiken ska vägas emot?

”Vår trafik är mycket säker om man jämför …!”

Större bild – klicka här.


Övergrepp!

Det bara fortsätter!

 

”Thomas Olsson, Bergwalls nuvarande advokat, säger sig ha sett ett mönster under en längre tid.

– Successivt har de försvårat för honom att ha kontakt med media. Inledningsvis var det inget problem att ta emot besök, sen införde ansvariga krav på föranmälan och registrering, sen tillkom restriktionen att två personal ska vara med vid intervjuerna. Det här drog i gång rejält efter resningsansökningarna och de första friande domarna.

Förvägras möte

Planen var att möta Sture Bergwall på den rättspsykiatriska avdelningen i Säter. Men under torsdagseftermiddagen lämnade Marianne Romlin, enhetschef, besked om att Aftonbladet inte var välkommen under fredagen.

– Det är aktiviteter hela dagen och vi har därmed inte tillräckligt med personal, uppger hon som orsak.

– Skitsnack, vad då för aktiviteter, säger Sture Bergwall.” 

Ovanstående citat saxat ur AB, men Sture har själv skrivit om saken på sin blogg och det är ett bra tag läste det där.

Att inskränka Stures rätt till besök på sätt som beskrivs i citatet är ännu ett rättsövergrepp och det borde definitivt anmälas. Det finns ingen saklig grund för sådan besöksrestriktioner vad jag kan förstå. Thomas Olsson bör genast anmäla Säters ledning till Socialstyrelsen.

Det Säter gör är så uppenbart rättsvidrigt, nämligen att ge Sture restriktioner ENBART för att försvåra att sanningen kommer fram hur sjukhuset har kollaborerat med polis och åklagare och därmed fått honom oskyldigt dömd och medverkat till att mördare går fria i dag. Det vill man förhindra. Det är rent kriminellt!

Sture Bergwall ”efterlyster en oberoende utredningskommission som granskar alla inblandades agerande. Allt från åklagarens metoder till den rättspsykiatriska avdelningens arbetssätt, som han i dag är mycket kritisk till.” Ja, det är väl det minsta man kan begära!

 

Rättsröte-skandalen


Initierat om psykiatrin

Kritik och synpunkter

Ulla skrev en bra kommentar i ett av mina inlägg, som jag gärna lyfter fram. Den handlar om kritik både mot vad kommentatorn  Anita Boström skriver och mot psykiatrin som hon är kritisk emot. Läs det.

Men mest intressant är trots allt Ullas kommentar och hennes initierade kritik mot psykiatrin, som alltså är en annan kritik än den som Anita har. När någon som själv jobbar inom en verksamhet är kritisk så väger det ju tungt. Därför återger jag hela kommentaren här.

”Nu är du allt ute och cyklar rejält!

Bakom dina påståenden tycker jag mig finna en besviken psykotisk person. Dylika påståenden är inte helt atypiska när det gäller psykiskt sjuka personer med avvikande veklighetsförankring.

Jag har snart trettio år av erfarenhet av psykiatrisk vård och behandling, så jag vet vad jag talar om.

Hur det förhåller sig på psykiatriska kliniken i Varberg då kan jag inte svara på i detalj eftersom det var ett tag sedan jag arbetade där. Men  var det inget som skiljde den kliniken från andra kliniker där jag har jobbat. Och jag vågar faktiskt påstå att det du säger är fel på en hel del punkter.

Tvångsmedicinering har man rätt till i vissa fall. Och det ska tas till i fall där patienten inte förstår sitt bästa och är i oundgängligt behov av medicinering. Just psykotiska patienter har oerhört svårt att bedöma sina behov, symptom och vad de verkligen behöver, eftersom den kognitiva förmågan är helt eller delvis satt ur spel. Att sådana patienter kan ifrågasätta medicineringen i vissa fall och att de inte sällan gör det också är inte något konstigt alls. Du är uppenbarligen en av dem.

Medicinerna gör dem inte sjuka, men att biverkningar förekommer är alldeles rätt. Mot dessa biverkningar finns mediciner. Biverkningar är således en realitet som personalen är medveten om och vet att bedöma och ställa diagnos på. Den bedömningen görs däremot sällan utan man ger biverkningsmedicin ganska slentrianmässigt när patienterna ber om sådana mediciner, utan att ifrågasätta patienten. Detta trots att all personal vet att många patienter gärna övermedicinerar med biverkningsmedicinerna som ju ger ett rusliknande välbehag.

Jag kan ge dig rätt till viss del att kompetensnivån gärna hade kunnat vara högre och brister finns tyvärr, inte bara avseende kompetens utan än mer avseende engagemang, vilket är djupt tragiskt. Just bristen på engagemang ser jag som som betydligt allvarligare än kompetensens brister. När engagemang saknas leder det till att patientens behov och önskningar inte kommer fram tillräckligt i vårdplanerna, som därför utformas mer efter vad personalen tror och tycker är det bästa för patienten och vad denne ska göra. Dialogen mellan personal och patient sker oftast på personalens villkor, vilket jag gång efter annan har lyft fram där jag har arbetat, men tyvärr får jag inget gehör för vad jag säger. Det här gäller alla ställen där jag har arbetat och det gäller säkrligen över allt inom psykiatrin. Det är tragiskt!

Övermedicinering av antipsykotisk medicin KAN FAKTISKT ge psykiska symptom, men det vet man om. Och det är ovanligt. Det är till och med mycket ovanligt. Men ännu mera ovanligt är att man övermedicinerar. Ofta medicenerar man i underkant i stället. Och det får ofta katastrofala följder.

Övermedicinering är ett mycket litet problem och förekommer bara i sällsynta fall, samt under synnerligen kort tid eftersom det, då det råkar inträffa, snabbt korrigeras. Att däremot patienten själv tycker att den övermedicieras mer eller mindre konstant brukar mest bero på att patienten är undermedicinerad, nota bene! En väl medicinerad patient brukar i allmänhet vara nöjd med medicieneringen, bortsett från tråkiga biverkningar som leder till sänkt libido, impotens och i vissa fall en känslomässig avtrubbning.

De katastrofala följderna av undermedicinering har jag diskuterat mycket med mina kollegor. Särskilt en av mina väninnor, som arbetar inom rättspsykiatriska vårdkedjan i Göteborg, har sagt mig att det där sedan mer än fem år har funnits en kultur där man hellre medicinerar i underkant. Målet är just minimering av biverkningar och bevarande av funktionsnivå. Det sistnämnda är dock helt fel. Funktionsnivån kräver adekvat behandling, inte undermedicinering (sic!).

Följden av undermedicinering är bland mycket annat oönskat att våldssituationer hela tiden uppstår. Naturligtsvis är detta läkarnas ansvar, men skötarna får ta smällarna. Även medpatienterna få betala ett högt pris genom att de utsätts för våld från andra patienter och genom att vårdtiderna kan bli onödigt långa.

Min väninna har bland annat nämnt ett tragiskt fall, som vi har pratat ganska ingående kring. Här måste jag påpeka att när vi talar om våra patienter så nämner vi aldrig namn, trots att vi aldig skulle föra vidare vad vi har fått veta. Nog sagt om den saken!
Min väninna har berättat, som sagt, om en patient som hade fungerat bra i öppenvård i nästan ett decennie, hade bostad, arbete och en partner, men återföll i missbruk av amfetamin, vilket inte öppenvården uppmärksammade under lång tid. Trots toxprover kan ju en tämligen välfungerande patient styra sitt missbruk så att när den kommer till provtagning uppvisar den ett negativt prov på narkotika vid dessa kontroller.

Återinläggning av denne patient, som alltså faktiskt hade varit så välfungerande att den kunde styra sitt missbruk så bra att det inte upptäcktes, skedde vid ett psykosgenombrott för fem år sedan och patienten är ännu inte mogen för öppenvård, lägenheten är avvecklad, arbetet är borta, liksom flickvännen. Och allt detta kan skyllas på undermedicinering. Hade medicineringen varit mindre mjäkig hade patienten varit ute i öppenvård, behållit bostaden, arbetet och flickvännen!
Det är alltså inte fel att påstå att fem år och mer därtill av till exempel livskvalitet har stulits för att läkarna inte kan sitt jobb och patienten hela tiden balanserar på gränsen till psykos. Kort sagt, medicineringen har under dessa år hela tiden legat i undekant! Det har aldig varit fråga om övermedicinering! Och, nota bene, detta är inget specialfall!

Min väninna har även berättat om att akut psykotiska patienter inte får en fast adekvat antipsykotisk behandling, utan över längre tid ges behovsinjektioner och läggs i bälte när nöden så kräver och det kan pågå över längre tid att dessa tvångsåtgärder behöver tas till.
Det är ju knappast något som någon mår bra av, varken personalen eller patienterna. Det är VANVÅRD! Det är vanvård som resultat av undermedicinering!

Den självklara behandlingen var förr att man gick in med en tuff behandling under kortare tid, där man förvisso kan tala om akut övermedicinering, men det gav snabba resultat. Så gör man alltså inte i dag och delvis beror det på direktiv från socialdtyrelsen som mycket oftare i dag än förr lägger sig i och granskar, på gott och ont och mest på ont.

Min väninna berättade så sent som i går att en sjuksköterska på rättspsyk i Göteborg fick en karatespark rakt i ansiktet och näsbenet krossades. Det lär ha hänt i förra veckan.
Den patienten är känd för våldshandlingar av detta slag och de utlöses av att patieten mår dåligt, något som kan justeras med mediciner!
Medpatienter har också drabbats av hans våld, men just denna händelse var det hittills mest allvarliga, sett till konsekvens. Både skötare, behandlingsassistenter och sjuksköterskor är kritiska till att patienten nu behandlas med akuta injektioner istället för att grundmedicineringen är adekvat.
Som min väninna sa: ”Vad gör egentligen högsta chefen för rättspsyk, Frances Hagelbäck Hansson, chefen över läkarna och ytterst ansvaig för vården? Vill hon figurera i pressen den dagen då någon blir ihjälsparkad?”

När det gäller ECT vill jag rätta dig en del. ECT användes förr mycket flitigt. I dag är det sällan. ECT är en sistaåtgärd. Det är effektivt. Det ger nedsatt minne i dagar och upp mot en vecka, men ger ingen bestående minnesnedsättning. Nackdelarna står inte i proportion till fördelarna, vilka alltså helt överväger och de allra flesta patienter är mycket tacksamma för denna behandling. Du får givetvis ha avvikande uppfattning, men du vet inte vad du talar om.

Generellt inom all vård gäller att risker och biverkningr måste stå i proprtion med nyttan av behandlingen. Således tillåts inga allvarliga biverningar vid behandling av lindriga sjukdomar, men hög risk kan tillåtas där döden är följden av utebliven behandling!

Jag vill också påpeka att socialstytrelsen i dag har mycket intensivare kontroll av psykiatrin och all annan sjukvård i dag än förr. Det framgår av vad jag sa ovan. Där har du alltså helt fel!

När det gäller att få ta del av sin journal vill jag påpeka att alla har rätt till det. Men det ska ske en menbedömning först. I fallet med psykiatrins patienter är det oftare till men för patienten att få ta del av sin journal än inom somatiken.
Ett avslag kan alltid överklagas till socialstyrelsen.

Naturligtvis kan en menbedömning göras för att skydda läkarna. Då är det missbruk, så klart. Och om så sker är kan det ju vara till men för patienten.
Att maktmissbruk kan förekomma inom psykiatrin är inte märkligare än att det kan förekomma inom all myndighetsutövning, vilket i och för sig inte är ett försvar. Men maktmissbruk är vanligare inom andra verksamheter än inom psykiatrin. Dock kan psykotiska patienter ofta uppleva att de utsätts för maktmissbruk, oftare än andra grupper och det beror ju som oftast på psykiska sjukdomars natur att den enskilde patienten upplever det så.

Det du slåss för tror jag är något som du upplever vara fel, men som kanske inte är det i verkligheten. Men den delen vill jag inte gå in på eftersom jag inte vet vad det handlar om. Kanske din kamp är rätt, kanske inte. Fortsätt kämpa för det tror på, men håll dig till fakata och verklighet!”

Jag tror det ligger mycket i vad Ulla skriver, hon tycks veta vad hon talar om.

Och när någon i en verksamhet är kritisk mot den egna verksamheten brukar det ligga mycket sanning bakom. Det vanliga är ju annars att folk försvarar vad de själva sysslar med.