Kategorier

Arkiv

Dödsbringande knivhugg

Tio år i dag

Anna Lindh shoppar på NK i Stockholm.

Mijailo Mijailović hatar vid den här tiden alla politiker. Plötsligt när han var på väg ut från NK såg han Anna Lindh. Hon var på väg in på NK för att handla kläder tillsammans med väninnan Eva Franchell. Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen.

Mijailo Mijailović bestämde sig för att attackera henne, men stod kvar en stund för att ”ladda upp”, som han har berättat senare. Förmodligen reflekterade han aldrig över att hon var utan SÄPO:s personskydd den här dagen och han hade knappast ens brytt sig.

Ville han döda? Nej, så långt tänkte han inte. Han tänkte bara på attack, inte på hur utgången skulle bli, säger han i en intervju med EXPRESSEN nästan åtta år senare.

Det var en stundens ingivelse. Han hade inga planer på något sådant här innan han fick syn på Anna. Det var först då han kände att han hade chansen att ta hämnd på en politiker för att det var politiker som var ansvariga och bar skulden för alla hans personliga misslyckanden.

Anna o mördaren

(Bilden från tidigare inlägg)

Mijailo Mijailović: ”Jag gick bara fram, tog fram kniven och så hände det där inne. Det gick så fort. Jag kommer ihåg att det var traumatisk stämning, mycket folk, och någon skrek ta fast honom. Jag kommer ihåg att det var mycket skrik.” 

Mijailo Mijailović häktades drygt två veckor efter mordet. Samma dag släpptes en oskyldig man som suttit anhållen som misstänkt för dådet. Mijailo Mijailović ansågs på sannolika skäl vara misstänkt och intresset för förhandlingen var givetvis mycket stort. Veckorna efter gripandet kom det fram flera detaljer som stärkte den tekniska bevisningen och den 6 januari 2004 erkände han att det var han som var gärningsmannen.

Det är ett mord på en politiker, men inte något som kan kallas ett politiskt mord. Det är en galnings verk. Det har begåtts av en person med en förvriden verklighetsuppfattning. Det är alltså en person som i lagens mening inte bör betraktas som psykiskt frisk vid gärningen och det kom också den rättspsykiatriska undersökningen fram till. Men han dömdes till livstids fängelse för mord i tingsrätten. Den ­domen överklagades till Svea hovrätt som förlitade sig på rättsliga rådets bedömning att han led av psykotiskt syndrom eller en personlighetsstörning av borderlinekaraktär och dömde honom till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I inlägget Anna Lind, snart 10 år sedan skriver jag: ”Den då 24-årige Mijailo Mijailović greps och häktades två veckor senare, på sannolika skäl misstänkt för mord. I januari 2004 erkände han sig skyldig.

Den 8 juli 2004 dömdes Mijailović av Svea hovrätt till rättspsykiatrisk vård, enligt Rättsmedicinalverkets rekommendation. Den domen ändrades av Högsta Domstolen som i december 2004 dömde honom till livstids fängelse. Det kan inte uteslutas att det i grund och botten bara var för att offret var en hög minister som HD tog upp fallet. Det är ju ytterst ovanligt att mål går till HD, speciellt när ingen ny bevisning har framkommit eller allvarliga rättegångsfel har begåtts. På de grunder HD tog upp fallet utgör det ett unikt undantag i svensk rättshistoria och unika undantag i rättshistorien är ofta fall som liknar grov rättsröta.

Om vi såldes tänker oss att offret hade varit någon helt vanlig kund på NK skulle Svea hovrätts dom stått sig och Mijailo Mijailović hade med stor sannolikhet i dag varit på fri fot med avskriven vård. Men samhället ville inte ha en rättfärdig dom, men hämnd!

Har jag rätt eller fel i detta påstående? Jag kan ha fel i att Mijailo Mijailović skulle ha varit avförd från vård i dag, men jag har rätt i att han fortfarande anses ha begått brottet under inflytande av psykisk sjukdom. Och SÄPO tar konsekvensen av det, ty nu jagar Säpo de psyksjuka.”

Citerar AB: ”Domen var ett stort misstag, han är sjuk och skulle ha dömts till vård från början, säger Leif GW Persson, kriminolog.”

”Opinionen för ett fängelsestraff var enormt stark och domstolen föll för trycket , säger Ulf Åsgård, psykiater.”

Merparten av åren som gått har Mijailovic dock tillbringat inom rättspsykiatrin, bland annat i Sundsvall och Växjö.

– Hittills rör det sig om mellan sju och åtta år som avtjänats inom rättspsykiatrin, säger Aftonbladets ­källa.

Ulf Åsgård, psykiater, är inte förvånad.

– Han borde ha hamnat där redan från början. Hans långa perioder inom rättspsykiatrin visar ju att de hade rätt, att han är sjuk och behöver vård, säger han.”

Och så ska det naturligtvis inte vara i en rättsstat!
Den ska ha sådan auktoritet och pondus att den kan stå emot tryck från den allmänna opinionen. 

Men Sverige är inte den rättsstat som det vill påstå sig vara. Att mordet på Olof Palme aldrig har klarats upp beror till exempel på att starka politiska krafter, inte minst inom det socialdemokratiska partiet (!), aldrig har önskat att så skulle ske. Det mordet var, till skillnad mot mordet på Anna Lindh, ett politiskt mord. Det svenska etablissemanget ville röja Palme ur vägen. Och det svenska etablissemanget såg till att mordutredningen leddes in på galna spår och gick i stå. Alla med minsta kunskap om hur utredningen sköttes vet ju att en länspolismästare som Hans Holmér faktiskt inte hade formell befogenhet att leda en sådan mordutredning! Men ingen vill lyfta fram det faktum att utredning leddes av en person som stod socialdemokratin nära och var dess handgångne man och villiga verktyg. Och efter att Palme var röjd ur vägen kunde socialdemokratin inleda sin nedrustning av svensk välfärd, vilken nu utan större protester från socialdemokratin fullföljs med ursinnig kraft av Alliansen.

Och efter att Palme var röjd ur vägen kunde socialdemokratin inleda sin osminkade flört med USA och Anna Lindh tillåta CIA operera på svensk mark, kidnappa och skicka oskyldiga människor till tortyr i Egypten.

Det var verkligen ett dödsbringande knivhugg!

Och på många andra sätt manifesterar sig den svenska rättsstaten som allt annat än vad den vill utge sig för att vara. Det märks klart och tydligt hur den angriper dem som avslöjar densamma. Som till exempel när den angrep bloggaren bakom Felväsendet.

Felvädendet Husransakan

Nu har Felväsendet lagt ner sin verksamhet eftersom redaktören inte tycker att det är värt priset att avslöja felaktigheter och röta inom rättsväsendet.

Det är också ett dödsbringande knivhugg! Ett dödsbringande knivhugg på den som vill återupprätta rättsstaten! Sådant är ju inte politiskt gångbart, önskvärt eller ens tillåtet i det svenska samhället!

Och även många andra som har bloggat och avslöjat rättsstaten har ju drabbats av de så kallade rättsvårdande instansernas attacker, som har till enda syfte att tysta kritiken mot dess verksamhet.

Rättsröta efter rättsröta avslöjas, men rättsrötan består och ingen kritik biter på vårt immuna felväsende, eftersom staten står som beskyddare av detta väsen.

Det är också ett dödsbringande knivhugg!

Och det knivhugget drabbar oss, bara oss, vi, folket! Det drabbar aldrig de som kallas etablissemanget!

Knivhugget mot Kaj Linna

Knivhuggen mot Allmänläkaren och obducenten

Knivhuggen mot Sture Bergwall

Och så där kan man fortsätta i det närmaste utan slut. Knivhuggen saknar slut. Och ingen i etablissemanget tycks vilja få ett slut på knivhuggen. De drabbar ju inte etablissemanget självt!

EXPRESSEN: Mijailo Mijailović talar ut.


Anna Lind, snart 10 år sedan

11 september 2003

Den dagen avled Anna Lind

Det är snart tioårsdagen och då ska det hållas en minneshögtid till hennes hedrande.

Anna Lindh var vid den här tiden Sveriges utrikesminister, vilket väl även ungdomen vet, liksom att de säkert vet att hon blev mördad.

Mordet i korthet

Anna Lindh var utan SÄPO:s personskydd den här för henne så ödesdigra dagen när allting förändrades, den 10 september 2003. Hon var på NK för att handla kläder tillsammans med väninnan Eva Franchell. Där blev hon strax efter klockan fyra på eftermiddagen överfallen och knivskuren av Mijailo Mijailović. Hon fördes skyndsamt med ambulans, ännu vid medvetande vid ankomsten till Karolinska sjukhuset, där man omedelbart beslutade om operation på grund av svåra blödningar från leverskadan hon fick när Mijailo Mijailović med kraftigt våld stötte in kniven och vred runt den i hennes kropp. Flera stora blodkärl i buken hade blivit avskurna.

Trots omfattande blodtransfusioner, sammanlagt 80 liter, avled hon klockan 5.29 på morgonen torsdagen den 11 september 2003.

Mijailo Mijailović  har beskrivit dådet: ”Jag gick bara fram, tog fram kniven och så hände det där inne. Det gick så fort. Jag kommer ihåg att det var traumatisk stämning, mycket folk, och någon skrek ta fast honom. Jag kommer ihåg att det var mycket skrik.” Och motivet var ett hat mot politiker i största allmänhet, både svenska och serbiska, och inte specifikt riktat mot just Anna Lindh. Hans personliga misslyckanden var deras fel och det var hans motiv har han förklarat.

Det är ett mord på en politiker, men inte något som kan kallas ett politiskt mord. Det är en galnings verk. Det har begåtts av en person med en förvriden verklighetsuppfattning. Det är alltså en person som i lagens mening inte bör betraktas som psykiskt frisk vid gärningen och det kom också den rättspsykiatriska undersökningen fram till.

Gärningsmannen

Den då 24-årige Mijailo Mijailović greps och häktades två veckor senare, på sannolika skäl misstänkt för mord. I januari 2004 erkände han sig skyldig.

Den 8 juli 2004 dömdes Mijailović av Svea hovrätt till rättspsykiatrisk vård, enligt Rättsmedicinalverkets rekommendation. Den domen ändrades av Högsta Domstolen som i december 2004 dömde honom till livstids fängelse. Det kan inte uteslutas att det i grund och botten bara var för att offret var en hög minister som HD tog upp fallet. Det är ju ytterst ovanligt att mål går till HD, speciellt när ingen ny bevisning har framkommit eller allvarliga rättegångsfel har begåtts. På de grunder HD tog upp fallet utgör det ett unikt undantag i svensk rättshistoria och unika undantag i rättshistorien är ofta fall som liknar grov rättsröta.

Om vi såldes tänker oss att offret hade varit någon helt vanlig kund på NK skulle Svea hovrätts dom stått sig och Mijailo Mijailović hade med stor sannolikhet i dag varit på fri fot med avskriven vård. Men samhället ville inte ha en rättfärdig dom, men hämnd!

Har jag rätt eller fel i detta påstående? Jag kan ha fel i att Mijailo Mijailović skulle ha varit avförd från vård i dag, men jag har rätt i att han fortfarande anses ha begått brottet under inflytande av psykisk sjukdom. Och SÄPO tar konsekvensen av det, ty nu jagar Säpo de psyksjuka.

Anna o mördaren

Egyptenaffären

I ett reportage i TV4:s program Kalla fakta 17 maj 2004 avslöjades hur två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery, avvisades i december 2001.

”Utvisningen av två egyptiska medborgare utvecklades till en av 00-talets stora rättsskandaler. Regeringen beslutade att utvisa de båda, för att de misstänktes för samröre med terroristorganisationer. På inrådan av Säpo lät regeringen CIA ansvara för utvisningen. När amerikanska agenter behandlade de två egyptierna på ett sätt som stod i strid mot svensk lagstiftning stod Säpo-poliser och glodde, utan att göra någonting.

Den regim som styrde Egypten använde tortyr som förhörsmetod. Den svenska regeringen ansåg sig ändå kunna genomföra utvisningarna eftersom den fått garantier från egyptiska myndigheter att tortyr inte skulle användas. Garantier som naturligtvis var komplett värdelösa.” / NA

”I december 2001 utvisades Ahmed Agiza och ytterligare en egyptier under mycket brutala former till Egypten med hjälp av amerikanska CIA-agenter. De misstänktes vara terrorister.

Väl framme i Kairo utsattes de för tortyr i fängelset. Agiza dömdes sedermera i en militärdomstol  till 15 års fängelse för medlemskap i en förbjuden organisation.” / Sveriges radio

JO riktade mycket skarp kritik mot Säpos agerande vid utvisningen och Sveriges agerande kritiserades också mycket skarpt av såväl Amnesty International, Europarådet som FN:s tortyrkommitté. I granskningen drog JO slutsatsen att Anna Lindh informerades av Säpo om att CIA vill föra Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery till Egypten för att ställas inför rätta.

Att egyptisk polis frekvent utsätter gripna personer för tortyr var allmänt känt på Utrikesdepartementet och eftersom Agiza var en aktiv motståndare till Mubarak skulle han omöjligen kunna undkomma tortyr. Det var alla viss om och det måste ha gällt Anna Lindh också! Ändå godkände hon att CIA:s flygplan kunde användas för att avvisa Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery till Egypten där de kunde riskera dödsstraff, vilket Sverige uttryckligen har åtagit sig att ha som hinder för att verkställa av- och utvisning!

Men nu var det USA som tryckte på. Då böjde sig Anna Lindh!

Utförlig redogörelse, engelsk text.

SÄPO:s nya utredning friar Ahmed Agiza från den ogrundade misstanken om terrorism, vilken kom från USA och Egypten. Han har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Wiehe-Anna Lind

Låt mig citera Mikael Wiehe: ”I slutet av juli läste jag en artikel av den danske journalisten och författaren Carsten Jensen om den nu 75-åriga danska läkaren Inge Genefke. Hon har ägnat sitt liv åt att bekämpa användandet av tortyr och Carsten Jensen förslog att hon skulle nomineras till Nobels fredspris 2014.

Efter attackerna mot Pentagon och World Trade Center i New York den 11 september 2001 förklarade USA:s dåvarande president George W Bush krig mot terrorismen. Krigsförklaringen innebar bland annat att presidenten sanktionerade bruket av tortyr. Guantánamofängelset öppnades och hemliga tortyrcentraler inrättades på amerikanska örlogsfartyg och i olika länder i världen.

Alla imperiers makt har alltid – oavsett ideologi – i sista hand vilat på tortyrkammaren, på styrkan, på våldet, på skräcken och plågan: från det romerska över de spanska, brittiska, ryska och sovjetiska, Hitlertyska och kinesiska imperierna till det amerikanska. Men från att ha varit en skamlig hemlighet som man helst dolde och ogärna pratade om blev tortyren under president Bush officiell USA-politik.”

Som utrikesminister visste Anna Lind detta, som ju var man också visste. Men den vetskapen vägde lätt när USA knäppte med fingrarna. Då gällde inte längre vår policy att aldrig utvisa till tortyr och dödsstraff, ett straff som ju fanns i skalan för de brott som Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery misstänktes för.

Mikael Wiehe förklarar varför han inte vill att man spelar hans låt ”En sång till modet” när Anna Lindh ska hyllas på tioårsdagen för hennes död. Han skriver:

”Jag vill därför inte att En sång till modet används vid minnesceremonin för Anna Lindh den 11 september. I stället föreslår jag en annan sång som jag har skrivit. Den har använts av Amnesty International i en kampanj mot tortyr och heter Just i den här sekunden.

Läs här och få texten till sången.

Offer o offer

Sången som inte passar sig när vi ska minnas Anna Lindh:

Nu, om inte förr

vet ni vad som ligger

bakom den här

rubriken:

Mona Sahlin: ”Jag slutar härmed att lyssna på Wiehe”

Det kan vara hög tid att sluta lyssna på Mona Sahlin.

En sång som passar alla de som är insyltade i egypten-avvisningarna, som den har kommit att kallas, skandalen som upprört all världens rättskaffens människor. En sång som alla skyldiga borde lyssna till och begrunda, även Anna Lindh:

Just i den här sekunden

Just i den här sekunden

långt bort i ett främmat land

– eller kanske man kallar det nära

på vår egen jord nånstans –

är det någon som slår nån annan

utan minsta barmhärtighet

för att han eller hon ska bekänna nåt

eller berätta om nåt dom vet

Det sker inte av hat eller ilska

Det sker inte av raseri

Det är uttänkt och kallt och metodiskt

och en del av en strategi

Och om den som man slår är oskyldig

så gör det ingenting

Det är det som gör terrorn effektiv

att den är skoningslös och blind

Jag önskar jag slapp att få höra

Jag önskar jag slapp att få se

Jag önskar jag slapp att få veta nåt

och fick leva mitt liv i fred

Men just i den här sekunden

är det någon som tigger om nåd

Som bönar och ber att få slippa

Men inte får slippa ändå

Jag mår illa vid blotta tanken

Jag vill helst inte tänka den alls

Men ibland när jag nästan har somnat

så tränger sej vetskapen fram

att just i den här sekunden

är det någon som skriker av skräck

är det nån som blir pinad och plågad

och driven från sans och vett

Det är så lite en mänska kan göra

Det är så lite en mänska förmår

Men om mänskan vill kalla sej mänska

får hon göra det lilla ändå

Och just i den här sekunden

kan lite va mycket nog:

att äntligen vända på klacken

för att stå det onda emot

Det är så lite en mänska kan göra

Det är så lite en mänska förmår

Men den som vill kalla sej mänska

får göra det lilla ändå

Text: Mikael Wiehe