Kategorier

Arkiv

En bra sammanfatting

Bara namnet skrämmer!

Men han bits inte!

Och de enda som verkligen bör skrämmas är borgarklassen. Tillhör du inte den kan du fortsätta att helt lugnt och tryggt läsa! Ja, du bör till och med läsa.

Jag talar om Karl Marx

De flesta har inte läst honom.

Men ändå uttalar de sig.

Och de säger oftast att ”det går ju aldrig att genomföra!”

Det är konstigt att folk kan ha en uppfattning om det de inte vet något om! Och så sätter de likhetstecken mellan Sovjetunionen, de forna öststaterna och kommunismen! Ja, för man tror att det rådde kommunism i dessa länder.

”… sant blir det inte bara för att man upprepar en lögn tillräckligt många gånger. Men tyvärr funkar det.

Alla gamla ”kommunist”-länder sa det: vi är kommunister!

Jaha!

Och vi som vet vad kommunism egentligen är, vi har svårt att hålla med. Kommunism skapas inte bara genom en revolution. Kommunism skapas genom att den borgerliga stukturen bryts ned och en kommunisisk byggs upp, vilket tar enorm tid.

Den tiden har icke förflutit och under tiden togs skapelsen av det över av korrupta individer och intressen. Skutan sjönk alltså redan på stapelbädden, i Rysslan, i Kina och alla andra länder. Kalla det då inte kommunism, fast beskrivningen har passat dessa regimers gynnade klasser lika bra som de kapitalistiska! ” / Skvitt

Det är mycket man kan bli salig på. Tro är en sådan sak.

Men vari bestod Karl Marxs gärning?

Han skrev mycket och få orkar traggla sig igenom det. Han är verkligen ingen lätt författare.

Men låt mig citera ur Wikipedia. Där får man en bra sammanfattning och låter det intressant så kanske det lockar till vidare studier.

”Karl Heinrich Marx, född 5 maj 1818 i Trier, död 14 mars 1883 i London, var en tysk författare, journalist, sociolog, nationalekonom, historiker och filosof. Han räknas som en av grundarna till sociologin och är upphovsman till den ekonomiska och revolutionära teori som kom att kallas marxism.

Marx är arbetarrörelsens mest inflytelserike tänkare. Han skaffade sig en utbildning i filosofi men tog avstånd från filosofin runt tjugofemårsåldern och började istället betrakta sig som en vetenskapsman vars viktigaste uppgift var att utifrån forskning försöka urskilja och påverka samhällsutvecklingen. Han kom dock alltid att beröra frågor som behandlades i dåtidens moderna filosofi, särskilt vad gäller historiefilosofi, politisk- och moralfilosofi.

Marx ansåg att historien följer vissa lagar som för den som upptäcker dem möjliggör förutsägelser om framtiden. Hans historieteori, ‘historisk materialism’, involverar tanken att olika samhällsstadier avlöser varandra, var och en med en distinkt materiell bas, och att det nuvarande stadiet – det borgerliga eller kapitalistiska samhället – bär fröet till en högre samhällsform baserad på egendomsgemenskapsocialismen eller kommunismen. Marx analyserade det kapitalistiska samhället med hjälp av sin arbetsvärdeteori. Han menade att den enda källan till profit eller företagarvinst är kapitalistklassens exploatering av arbetarklassen – att lönearbetarna (en del av sin tid) arbetar gratis och då producerar ett mervärde för dem som äger produktionsmedlen (produktionsinstrument, råmaterial m.m.).”

Observera!

Karl Marx skissade aldrig på en framtida utopi, vilket många har fåtts att tro. Och det är borgerskapet som står bakom denna felaktiga uppfattning eftersom det Marx verkligen skrev är alldeles för farligt för borgarklassen ifall arbetarklassen får kännedom om Marxs verkliga budskap.

Marx beskriver samtiden. Det vill säga den kapitalistiska framväxten under artonhundratalets industriella revolution. Han drar lärdomar av både den tiden och tiden som förgick den kapitalistiska framväxten. Han pekar på vilka drivkrafter historien har. Alltså vad som är motorn i samhällsutvecklingen. Det är hans gärning, inte att han skulle beskriva ett idealsamhälle eller ge oss ett recept på hur man skapar ett möjligt Utopia!

Han ger oss insikt om samhällets mekanismer och med det som kunskap kan arbetarklassen skapa det samhälle som en gång måste avlösa det kapitalistiska samhället. För som alla samhällen är kapitalismen dödsdömd när produktivkrafterna växer ur de ramar som formar kapitalismen och gör den till det den är, ett klassamhälle som bygger på att arbetarklassen producerar ett värdeöverskott som tillfaller kapitalägarna. Den kunskapen är sprängstoff som skrämmer borgarklassen och är det något denna klass är rädd för så ä det just arbetarklassen. Det framgår bland annat av denna lilla berättelse av Jan Guillou”DET ANSTÅR INTE SOLBACKA­GOSSAR ATT UMGÅS MED ARBETARUNGDOMEN I STJÄRNHOV!”

Borgarklassens rikedom kommer knappast ur ingenting. Därför är den så rädd för strejker och därför är den så rädd för att arbetarklassen ska ha kunskap om hur de skapar sina rikedomar och vilka som faktiskt skapar dem. Att det sker en förflyttning av de värden som varje dag skapas av arbetarklassen, från deras utförda arbete och till dem som äger produktionsmedel, det vill säga borgarklassen.

Det Marx pekar på som gratisarbete uppstår genom att arbetarklassen får en lön för tiden den avsätter för att producera. Det värde som produceras tillfaller inte arbetarklassen utan det tillfaller ägaren av produktionsmedlen. Och det producerade värdet överstiger den lön som betalas ut till arbetarklassen.

Det här kan givetvis utvecklas mycket mera, men det är själva grundförutsättningen för det kapitalistiska samhället. Utan vinst ingen kapitalism och därför är det också döfött att tro att man kan behålla privata initiativ inom till exempel vården om de privata aktörerna inte får ta ut någon vinst. Och frågan är ju inte om de ska få ta ut vinst utan varför de ska göra det när den offentliga sektorn kan sköta vården istället och dessutom tillgodose en sund insyn i verksamheten.

I det långa perspektivet är kapitalismen bara en historisk parentes som vi står mitt upp i, men för den skull skall vi inte förledas att tro att den kan existera för alltid och att den är det enda sättet ett samhälle kan fungera på. Den har ju inte alltid funnits och därför kommer den inte heller att för alltid bestå.

Vi ser de första dödsryckningarna i det kapitalistiska samhället redan i dag. Det har skapats en bankoligarki som skapar pengar ur ingenting genom att bevilja lån som måste omsättas trots att skulden bara är påhittad.

Va fan ”lånar” banken ut för något?

Inte ens bankerna ser sina ”pengar” som pengar

Bankernas bakvända ”betalsystem”

De här lånen är räntebelagda, som alla vet. Och för att maskineriet ska gå runt krävs fler lån, och fler och fler, allt för att betala för de växande räntorna som göder bankfinansens kapitalister och som i grunden är helt beroende av de värden som skapas i produktionen. Det är klart att det kollapsar till slut. För att fördröja kollapsen krävs en ändlöst ökande konsumtion, vilket ju i längden inte är möjligt.

”Dyra finansiella marknader i en tid då företag kämpar för att slå redan sänkta beräkningar innebär att bankmakten inte kan bluffa sig högre om penningmängden minskar. Det måste finnas en realekonomi botten.” / Carl Norberg

Kollapserna har vi redan sett alltför många av, men en dag blir det en kollaps för mycket.

Mycket kort inlägg av Ghost, rekommenderas.

Några rader om den parlamentariska borgerliga ”demokratin”, skrivet av Carl Norberg: ”…  folksuveränitetsprincipen vilken innebär att all offentlig makt utgår från folket (RF 1:1) och där folkets representanter i Riksdagen har den slutgiltiga makten i samtliga frågor,… detta då den verkställande och dömande makten i ‘praktiken’ utgår ifrån parlamentet. Jo jag tackar jag.

Hur det i verkligheten blir med den saken i ett samhälle där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken – riksdagen, kanske inte behöver utvecklas närmare.

… det blir allt svårare att tro på myten om att regeringen arbetar oberoende av ekonomin, … patetiskt är väl bara förnamnet egentligen.

Men verkligheten är den att så länge som det passar den ekonomiska maktstrukturens egenintresse, så kommer dessa politiska grenar av regering och riksdag utåt att förefalla som att de fungerar enligt anvisningar från den demokratiska konstitutionen, även om kulissen egentligen är närmast fullkomligt löjeväckande.

Om … maktstrukturen hotas av yttre eller inre krafter så kommer just dessa statliga grenar … att agera för att skydda makten och dess särintressen och den demokratiska konstitutionen kommer att gå upp i rök som den illusion som den alltid har varit.”

I ett annat inlägg skriver Carl Norberg: ”Människor börjar alltmer inse att det är pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken och … utgör instrumentet för makt i samhället.

… bankerna kan påverka penningmängden … med enskilt vinstmaximeringssyfte, … den politiska polariseringskulissen bara till en tragiskt löjeväckande satir utan sakligt betingad grund och … demokratiska underskott … gör situationen alltmer politiskt explosiv över hela världen …

Sverige är … ett centralt råttbo ur det parasitiska finanshegemoniska historiska perspektivet, … några har i alla fall levt både högt och allt högre, medan dessa meritokrater hela tiden bara har gjort så små eftergifter som möjligt för att undvika befolkningsmässig revolt. Verka utan att synas är en mycket känd paroll i landet som tyvärr alldeles för få människor har funderat över vad som detta innebär …

Människor har låtit bli att reagera mot maktens materiella situation så länge som människor själva har upplevt en förbättring av sin välfärd. Men när den egna välfärden förändras till det sämre samtidigt som maktens välfärdssituation accelererande förändras till det bättre, då till sist vaknar eftertanken hos människorna igen.”

Kommunistiska manifestet

Kapitalet

Mer litteratur och artiklar

Inlägg av Skvitt:

Tag två, betala för en!

Annonser

Tro och vetenskap

Ingenting är vetenskapligt bevisat

!!!

Däremot är mycket förklarat på ett vetenskapligt sätt. Och om den vetenskapliga förklaringen är allmänt vedertagen är det bara därför att förklaringsmodellen är den bästa som finns hittills och att den inte strider mot iakttagelser, samt att den kan styrkas med upprepbara experiment och eller beskrivas matematiskt.

Vetenskapliga sanningar finns inte!

Religiösa ”sanningar” finns det däremot i överflöd, trots att inga av dessa ”sanningar” är bevisade eller kan bevisas. Bara av det skälet kan man förkasta religionerna. Men man behöver ju inte kasta ut barnet med badvattnet. Till exempel är ju budet ”Du skall icke stjäla!” något att ta fasta på. Frågan är bara om det budet har så mycket med religion att göra. Det är ju mer en fråga om moral och en regel som behövs i ett civiliserat samhälle.

Tyvärr efterlevs det budordet inte av borgarklassen, som ju lever på stöld hela tiden, gör sin egen tolkning av denna stöld och kallar den för andra saker, till exempel ”affärer”. Och som sådan betraktas den närmast som helig! Men när den katolska kyrkan hade ett genuint inflytande gällde faktiskt regler som omöjliggjorde sådan profit som i dag genomsyrar hela vårt kapitalistiska samhälle och som i dag bara ifrågasätts av medvetna kommunister. Här finns faktiskt en beröringspunkt, ideologiskt, mellan religion och politisk vetenskap. Möjligen förstås det i vad som nedan följer.

Kommunist o humanist

(Förstå psykopati  genom att läsa här!)

Religion är en mänsklig skapelse och därmed är även dess gudar mänskliga skapelser. Och som allt människor skapat är även religionerna något som utvecklas och har utvecklats sedan människans begynnelse. Varför ska vi då inte ifrågasätta den religion vi bekänner oss till?

Om vi tänker oss att vi förflyttar oss på tidsskalan, framåt mot det okända som ännu inte har inträffat eller bakåt till det vi kan spåra historiskt och känner till, och tänker oss leva med den religion som en sådan tid har, ska vi då bekänna oss till den istället för den vi bekänner oss till i dag?

Ett sådant tankeexperiment leder till frågan om det kan vara rätt så som vi tror just nu? Och vad gör denna tro till den enda rätta?

Vi kan ju också göra tankeexperimentet i rät vinkel till det nyss nämnda. Det leder till tanken att vi är födda in i en annan i dag existerande religion. Vi kan då tänka oss att vi är hinduer istället för kristna eller något annat! Eller att vi föds i en liten by i det inre av Borneo med minimal påverkan från missionärer. Då har vi andra gudar! Är dessa gudar då mer sanna och trovärdiga än den Gud vi i dag bekänner oss till och i så fall varför?

Religion är som sagt en mänsklig skapelse och något som utvecklas och har utvecklats sedan människans begynnelse.

Människan skapar det som hon har behov av. Det är väl bara kapitalister som skapar värdelösa produkter att kränga i vinstsyfte åt oss genom att förespegla att vi har behov av prylarna och faktiskt skapar våra behov av dem, men det är ju en annan sak.

Vad har vi då för behov av religion?

Man får nog gå tillbaka till ursprunget för att svara på en sådan fråga. Och man måste ställa vissa frågor, till exempel om hur religionerna uppstod!

Den frågan är nog inte vetenskapligt löst ännu, men jag vill påstå att den växte fram på två sätt.

Det ena var att försöka förklara det man inte visste. Vad är det som blinkar på himlen? Är det de avlidnas lägereldar? Vad finns efter döden? Hur och skapades och vem skapade världen?

Det andra är nyttoaspekten. Här kommer tabu och demoner in i bilden och jag tror att demonerna är alla gudars ursprung. ”Gå inte ut i djungeln efter att solen har gått ned för då kommer ”den onde” att döda dig!” Den ”onde” kanske var en sabeltandad katt eller någon från en grannstam, eller bara risken att falla utför ett stup och tabut fick därmed en relevans. Många orsaker till en ond bråd död kunde då enkelt kokas ned till enda orsak att hålla reda på, att inte reta upp ”den onde”. Det är rationellt och bra och passar en rationell varelse som människan ju trots allt är.

Andra tabu reglerar sådant som kan skapa konflikter inom stammen. Det skapades alltså en idévärld som omslöt alla inom en stam. Och det skapades ritualer för att upprätthålla denna idévärld inom stammen från generation till generation. Och ritualerna skapade sammanhållning samtidigt som de skiljde ”oss” från ”dem”.

När samhället utvecklades och arbetsdelningen ledde till olika roller i samhället började en elit växa fram. Och eliten blev privilegierad och fick makt över de andra. Makt är inte okontroversiell, den ifrågasätts och måste försvaras. På så sätt växte två saker fram som en ren nödvändighet för maktens fortbestånd, en makt som byggde på orättvisa.

Det finns två sätt för eliten, överheten, att upprätthålla makten och det gäller i olika former än i dag, repression och prevention.

Repressionen handlar om att ingripa med lag och bestraffning mot dem som reser sig mot makteliten.

Preventionen handlar om att förebygga att så sker.

När det gäller förebyggandet spelar etablerade religioner en viktig roll. Därför övergick folktro till etablerad och ritualiserad religion med bud, förbud och föreställningar av olika slag, dock utan att folktro för den skull försvann men har ju som bekant ofta bekämpats av prästerskapet.

En i civilisationens gryning vanlig föreställning var att härskaren var en gud som alla måste åtlyda. I mer moderna civilisationer reducerades härskaren till en människa, men med en makt som utgick från gud! Härskaren behövde religionen och dess ”heliga” uttolkare, vilka i sin tur behövde härskaren för att upprätthålla sina privilegier. Det var ett ömsesidigt beroende.

Religionernas rätta ansikte är alltså att visa att det onda är det goda och vice versa. Gott är det bestående. Gott är att det finns de som bestämmer. Gott är att lyda. Lyda är att följa guds lag, till exempel sharia. Ont är att ifrågasätta. Ont är att tvivla. Ont är att inte böja sig för överheten och överheten är i sista hand självaste Gud, som döljer sig bakom den rådande ordningen – ”Den gudomliga ordningen”!

Att ifrågasätta denna gudomliga ordning har fått konsekvenser för många. Galileo Galilei är en av alla dessa som fick känna av förtrycket och en av få som trots det överlevde.

Nu undrar jag: Vill du fortfarande tro på en Gud? Skall arbetarklassen stödja kyrklig verksamhet? Är det vetenskapen som skall prioriteras framför religiösa föreställningar?

Religion är ingen vetenskap

Men filosofi, däremot, är en intellektuell disciplin som hyser kärlek till visdom!

Karl Marx är en i raden av alla filosofer. Borgerskapet vill dock givetvis helst inte erkänna det av ganska självklara skäl. Men han byggde vidare på Hegels filosofi, som i sin tur byggde på tidigare filosofers arbeten. Så växer vetenskap fram.

Och filosofi är en vetenskap som alla andra och speciell på sitt sätt, som alla vetenskaper ju är. Vetenskap verkar i samhället och samhället värderar vetenskaper utifrån nyttan. Det märks i hur samhället finansierar de olika vetenskapliga disciplinerna. En vetenskap som filosofi värderas utifrån hur den kan tillföra något till det rådande samhällssystemet och tas emot därefter. Därför tar ett kapitalistiskt samhälle inte emot Karl Marx filosofiska gärning med någon större entusiasm och tacksamhet, snarare tvärt om. Han har ju ett humanistiskt patos och ser bristerna i det kapitalistiska samhället, men även de möjligheter detta samhälle har att utvecklas i, ur humanistisk synvinkel, rätt riktning.

Enkelt, men också fel uttryckt! Enkelt, men fel! Ja, för vad Marx faktiskt gör är att analysera vad som driver samhällenas ständiga förändring framåt. Han har en stor vurm för rättvisa, men han värderar inte riktningen i termer som ”rätt”.  För honom är samhällsutvecklingen snarare lagbunden. Och det är där han har sin givna plats i vetenskapshistorien. Han beskriver de lagar som driver utvecklingen av samhället framåt! DET ÄR MARXs VETENSKAPLIGA GÄRNING!

Många säger saker om honom utan att veta ett endaste dugg, så varför inte läsa vad han verkligen skrev i Das Kapital och i det Kommunistiska manfestet.

Karl Marx måste ses med två ögon.

Det ena ögat fokuserar på hans vetenskapliga beskrivning av samhället så som det såg ut på hans tid och som det har sett ut under historiens lopp. Han är då inte bara intresserad av och beskriver de faktiska händelserna utan han analyserar dem ur ett ekonomiskt perspektiv som beskriver de olika klassernas roll, levnadssätt, ekonomiska förutsättningar, makt och funktion som de har och spelar i de olika samhällen de fungerar i. Allt det här är också avhängigt de för var tid uppnådda tekniska nivåerna och den samlade kunskap människor har vid given tidpunkt. Marx väger samman detta och lägger i dagen drivkrafter om ändrar historien. Det är en vetenskaplig insats utan motstycke som inte har gjorts före honom.

Det andra ögat fokuserar på hans stora sociala rättvisepatos. I verket ”KAPITALET” skriver han om allt detta som jag nämnde i förra stycket. Men han beskriver också de fruktansvärda förhållanden som arbetarklassen lever under i hans tid.

I fotnot efter fotnot redovisar han den grymma verklighet som kapitalisterna utsätter arbetarna för. Vissa av dessa grymheter väckte även avsky bland etablissemang och politiker och ledde till att det stiftas nya lagar.

I fotnot efter fotnot redovisade han ett barnarbete som var ett rent slaveri. Han beskrev hur barn arbetade under spinnmaskinerna med att ta bort bomull som satte igen maskinerna. Det blev barns uppgift eftersom de är så små och smidiga och deras händer kommer åt över allt. Han beskrev vad de flesta visste men få brydde sig om; hur dessa barn ofta fastnade i maskinerna och skadades eller rent av dog. Han vittnade om att dessa barn tvingades jobba kvar trots att de redan hade förlorat flera fingrar! Och han vittnade om flickan som fastnade med håret i spinnmaskinen, blev skalperad men överlevde och fortsatte att arbeta under maskinerna.

Han skrev i fotnot efter fotnot om barnarbetet i kolgruvorna, vars trånga gångar krävde och kvävde barn. Han skrev om usla löner, fruktansvärda bostäder, smuts, elände, fattigdom bortom det begripliga, svält, arbetsplatsolyckor, maktlöshet och företagens oinskränkta makt, men även om arbetarnas kamp för bättre villkor.

När jag tänker efter så inser jag att allt det där han beskrev försiggår än i dag. Men nu sker det med samma cyniska jakt på profit i de delar av världen där arbetarklassen ännu inte har skaffat sig kraft att sätta sig emot och hävda sina rättigheter, där de inte har lyckats organisera sig  och där politiker och regeringar gör vad de kan för att stoppa arbetarnas kamp.

När jag tänker efter så inser jag att allt det där han beskriver försiggår än i dag. Och om inte arbetarklassen är organiserad och har en politisk medvetenhet så är vi tillbaka i samma sits som för 150 år sedan.

När jag tänker efter så inser jag att allt det här bottnar i kapitalismens hunger efter vinst och att inget får hindra denna borgarklass från att göra vinst på andras bekostnad och de som protesterar kallas ”skymfligen” eller rättmätigt för kommunister.

Verkligheten för varje kapitalist är att vinsten alltid måste maximeras, annars blir man utkonkurrerad. Mot den bakgrunden förstår man varför man plocka fjädrarna från levande fåglar och pälsen från levande angorakaniner, för att ta ett exempel. Då är allt tillåtet om det inte är förbjudet i lag och att den i verkligheten även upprätthålls, vilket ju inte alltid är fallet. Och då kan skattemedel föras från den offentliga sektorn till privata fickor med hjälp av reformer som en kapitalistvänlig regim inför, trots att alla inser att detta är omoraliskt.

I borgarklassens värld går penning alltid före moral i sista änden och då är den inte främmande för diktatur som främjar dess vinster på arbetarklassens bekostnad.

Varför kommunist o humanist

Bonuslänkar:

Kommunistiska manifestet

KAPITALET

Allt Skvitt skrivit och taggat med Kapitalism

”På spaning efter humanism bland primater”.


Den fruktansvärda kommunismens illdåd

Det brukar ju heta så

 

Den borgerliga propagandan förnekar sig aldrig. Enligt den har kommunismen skördat miljoner dödsoffer. En del är sant och det mesta är lögn. Men framförallt skall detta leda oss att tro att kommunismen dödar. Men kommunism har ännu  inte existerat. Inte ens i ”kommuniststaterna”. Men det är en annan sak och den har jag inte utrymme för här.

Frågan är om kapitalismen är så mycket bättre än bilden som borgarklassen ger ”kommunismen”?

Den Kapitalistiska Förintelsen

”Under 1500-talet började representanter för den europeiska marknadsekonomin en frenetisk jakt efter vinster i den s k Nya Världen. Som ett resultat av deras ansträngningar försvann ca 90% av ursprungsbefolkningen i Latinamerika, och ca 97,5% i Nordamerika, i en av historiens största och mest utdragna folkmord.

Dödstalet fortsatt att öka i takt med utvecklingen av kapitalismen. Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawn gick ca 100 miljoner människor under mellan 1815 och 1914 som följd av kapitalisternas vinstbegär. Denna siffra omfattar inte de ca 20 miljoner som offrades i frihandelns namn i Indien under 1980-talet.

Det var vid första världskriget som den kapitalistiska dödsmaskinen verkligen kom igång. Sedan dess har kapitalisternas strävan att dominera den globala ekonomin lett till en förintelse av enorma proportioner.”

 

”Första världskriget  22 miljoner

14 nationer angriper Sovjetunion, 1918-22  14 miljoner

Japansk aggression i Kina, 1935-45 22 miljoner

Tyska koncentrationsläger och dödspatruller, 1933-45 10 miljoner

Andra världskriget, sovjetiska medborgare, exkl. 2 miljoner ryska judar i tyska läger 18 miljoner

Andra världskriget, exkl. ovanstående 34 miljoner

Koreakriget, 1950-53 2 miljoner

Vietnam, Laos, Kambodja, 1964-75 3 miljoner

Indonesien, 1965-66 2 miljoner

Irak, bombningar och sanktioner, 1992-99 2 miljoner

Irak, krig 2003-, minimalt 1 miljoner

Svält, 1970-1990, (24.000 per dag året runt), minimalt 185 miljoner

Barn under 5 år, brist på medicinsk behandling, beräknad kostnad per barn ca SEK 15, 1990-2007 280 miljoner

Svält, 1990-2007, 30 miljoner/år 540 miljoner

Totalt    1.135 miljoner”

”Observera att dessa siffror inte omfattar … ” Läs mer på Levande historia.

”Kommunismens” offer måste multipliceras en hel del innan de kommer i närheten av summan för kapitalismens offer!

 


Klasstillhörighet och åsikt

Det är olika saker

Och det går inte alltid hand i hand.

Det är sällan som kapitalister ligger åt vänster i sina åsikter, men det förekommer. Läs vad ”Kvinna, företagare, mamma” skriver.

Vänster och kapitalist

Företagaren Friedrich Engels var en av kommunismens skapare, den andre var Karl Marx.

Borgarklassen är nästan uteslutande trogen de borgerliga idealen, medan arbetarklassen i dag sällan är trogen sina egna ideal. Tyvärr är det så.

Arbetare tänker i dag på ett borgerligt sätt och därmed sitter klassen fast i sina bojor och låter sig snällt utnyttjas av den klass som inte kan försörja sig själv, borgarklassen.

Borgarklassens ideal är att var och en ska satsa på sig själv, medan arbetarklassens ideal är gemenskap. Det är just ”gemenskap” som ordet kommunism betyder. Och du hör aldrig en moderat, en kristdemokrat, en centerpartist eller en folkpartist tala om gemenskap. De talar bara om självförverkligande, privatekonomi, egna initiativ och så vidare. Och så talar nästan alltid också dagens socialdemokrater och de av dem styrda fackföreningarna.

Unionen är enligt egen utsago Sveriges största fackförening: ”Unionen är Sveriges största fackförbund på den privata arbetsmarknaden och landets största tjänstemannaförbund”. Vad är deras budskap?

Vi hjälper dig att få rätt lön

Så här förbereder du dig inför lönesamtalet – läs våra smarta tips!”

Det är knappast klasspolitik i arbetarklassens gamla anda om gemenskap. Det är borgerliga idéer om individens egna strävan efter ett bättre liv.

Jaha, men det är ju ett tjänstemannaförbund! Javisst, och vadå? Är inte tjänstemän en del av arbetarklassen? Och på den frågan svarar de flesta antagligen med ryggmärgen ett rungade ”NEJ!”

Så låg är i dag den politiska medvetenheten. Men så har det inte alltid varit. Så har det blivit genom en idogt förd klasspolitik av borgarklassen och en försummelse av klasskamp från arbetarklassens sida. Numera anses klasskampen inte längre existera och inte ens klasser tycks finnas om man ska tro borgarklassen som är den enda klass som har något att vinna på att folk tror på detta. Men det är just genom borgarklassens klassmedvetenhet som deras klasskamp har har lyckats så väl!

Just nu står borgarklassen starkare än någonsin. Det är Socialdemokratins fel. Det var dit den ville nå redan på 1920-talet och nu har de lyckats till den grad att när Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, med rötter i fackföreningsrörelsen, möttes i debatt i SVT hade de svårt att hitta frågor som de var oense om!


Svante skämtar till det

Och Skvitt utvecklar allvaret

 

Ungefär så ja, för Svante skriver:

”Redan, som liten parvel räknade jag ut att det inte bär sig att plocka bär.”

Se hans inlägg.

Kårbölebloggen

 

Skvitt skriver:

”Bär och nötter var så vitt jag har förstått ett viktigt inslag i kosten på stenåldern och ett bra tag därefter.

För våra dagars bärplockare, som importeras från låglöneländer, bär det sig icke att plocka bär. De får inte ens ihop till hemresan igen. Att det icke bär sig i dag beror på att det i dag råder ett annat ekonomiskt system än förr, nämligen ett kapitalistiskt sådant.

Det säger sig självt att det inte ens på stenåldern hade gått att klara sig på bär och nötter om det mesta man plockar ska tas omhand av en parasit som inte plockar någonting själv.

Lustigt nog så påstår väldigt många att det inte fungerar utan kapitalism, men då undrar jag varför det måste finnas parasiter som skor sig på vårt arbete för att det ska kunna fungera.”

samhällsystem

 

Att de som verkligen utför det produktiva arbetet, till skillnad från de som enbart lever på det satsade kapitalets avkastning, klarar sig alldeles utmärkt och faktiskt bättre utan kapitalisterna borde vara en uppenbar självklarhet. Men eftersom en sådan insikt hos de som arbetar skrämmer kapitalisterna till vanvett, har dessa kapitalister i alla tider med kraft bankat in i skallen på arbetarklassen att så inte är fallet. Denna ständigt nötande propaganda har tyvärr lyckats så väl att de flesta arbetare faktiskt frågar sig vilka som skulle ge dem jobb om kapitalisterna inte fanns.

Sådan propaganda är ett led i kapitalisternas intensiva klasskamp, men ”klasskampen finns inte längre” lyder deras senaste propaganda!


Högernäven

Se det inte som humor!

 

Högernäve


Det behövs ingen ideologi …

… för att döma ut marknadsleken

Gemensam

Så sätter man rubriken från bloggen Gemensam. Det är en blogg som har flera skribenter. Under ”Om oss” presenterar man sig såhär:

”Initiativet till den här bloggen har tagits av Nätverket för Gemensam Välfärd. Här kommer du att kunna läsa synpunkter och rapporter från personer som engagerat sig i nätverket eller närstående organisationer som Miljöförbundet Jordens Vänner, Attac, Verdandi eller Klimataktion samt lokala nätverk och aktionsgrupper. Några fristående skribenter och forskare har också lovat medverka. Om ”gemensam” står som författare under rubriken så måste du gå till slutet på artikeln för att se vem som skrivit.

Tanken är presentera debattinlägg och analyser i aktuella frågor utifrån en annan vinkel än den du vanligtvis hittar i media men även att dela med oss av erfarenheter, kunskaper och tankar från den verklighet där vi befinner oss.

Om detta dessutom kan inspirera till ökat engagemang och gemensam aktivitet är vi mer än nöjda. Ty en sak är klar – vi måste bli många fler som krokar arm och ställer oss i vägen för en fortsatt utveckling mot ett alltmer privatägt, ojämlikt och osolidariskt Sverige.

Om du vill skriva på bloggen skickar du ditt bidrag till

bloggred(at)gemensamvalfard.se

Håkan Sundberg/Jan Wiklund”

”Det behövs ingen ideologi för att döma ut marknadsleken”

Ingen ideologi behövs

Några rader om Välfärdsmarknaderna – marknadsleken:
”… ett tecken på att det går att föra en hård kritik mot den nyliberala föreställningsvärlden utan att vara ett dugg ideologisk. Den går att rasera med rent pragmatiska metoder.”

Visst är det så. Och en sak många helt förbiser:

”… många försökt att räkna ut vad marknader egentligen kostar oss – hur stora transaktionskostnaderna är. Det vill säga vad det kostar att föra varan eller tjänsten till torgs sedan den är producerad.
Och det är mycket.”

Vi lever i ett marknadssamhälle. I varje fall är det vad borgerskapet kallar det. Terminologin passar dem ju perfekt eftersom de därmed kan undvika att tala om klassamhälle. För så är det ju, att i ett samhälle där vissa lever gott på andra är det en fördel för de gynnade att inte låtsas om det, inte beskriva det faktiska förhållandet om på vilket sätt de kan upprätthålla sitt välstånd. Det skulle ju ge näring åt dem som bär överklassen på sina skuldror. Och alltså ge näring åt vad allt kostar, som till exempel ovan nämnda transaktionskostnader som enskilda kapitalister tar ut för att slåss mot varandra i det som kallas konkurrens.

Det här är kostnader som vi skulle kunna slippa ifall vi gemensamt ägde produktionsmedlen.

Så låt mig göra ett litet tankeexperiment:

Kal och Ada, dessa vi förknippar med Göteborg, det låter jag här kalla två av mina personer i inlägget, något ska de ju ändå heta.

Låt oss anta att de bor i en hyreslägenhet i Göteborg, i ett hyreshus som ännu inte är byggt. Ett hus i en tänkt och möjlig framtid.

Kal och Ada har två barn, ett i förskolåldern och ett i småskolan. De bor i ett hus som fyller många funktioner, främst socialt. Det är ett hus som skapar möjlighet till gemenskap. Det är ett hus som på ett otvunget sätt får folk att gå in i ett kollektiv, utan att vara ett kollektivboende så som vi vanligtvis ser på kollektivboenden. Det är ett hus som skapar möjlighet för de boende att leva i en  gemenskap.

Alla, utom Fredrik som bara tänker på sig, är glada att bo i detta hus, som ägs av kommunen, men som styrs av de boende själva som därför känner ansvar för huset och gör små reparationer bara för att de trivs med det. 

Om det är större reparationer som behövs, tar de upp detta med den kommunala förvaltning som har det yttersta ansvaret. Sådana beslut som att vända sig till förvaltningen tar de boende själva på möten som de har regelbundet i samlingslokalen i deras bostadshus. 

Lokalen ligger i ett fristående hus i bostadsområdet som utgör en självstyrande enhet. Man kallar detta fristående hus för föreningshuset och det är bostadsområdets stolthet.

Alla beslut som fattas i bostadsområdet fattas i demokratisk ordning, men inte i första hand som majoritetsbeslut, utan i konsensus. Alla är överens om att detta är en högre form av demokratiska beslut än om de fattas efter principen att majoriteten bestämmer över minoriteten.

Konsensus innebär att om en minoritet inte är nöjd med majoritetens beslut diskutera man fram en lösning, en slags kompromiss, så att alla ändå i slutänden kan vara nöjda med beslutet även om de inte är helt eniga.

Att en majoritet alltså inte kan köra över en minoritet är föreningens gyllene regel och rättesnöre. Det är inskrivet i stadgarna. Där står också att styrelsen när som helst kan ifrågasättas och avsättas. Ingen sitter säkert på sin post hela mandatperioden ut. En sådan finns helt enkelt inte.

Alla kan få gå så fort förtroendet är förbrukat. Ingen har heller någon egentlig fördel av att sitta i styrelsen, för de får inget betalt för det.

I denna tänkta framtid är det så att de som sitter i denna styrelse har rätt att ta den tid det krävs för styrelseuppdraget från sin arbetstid på respektive jobb, med fullt betalt. Det är ju trots allt en viktig demokratisk uppgift de har.

Alla är väldigt nöjda med att bo i huset, liksom alla de andra är som bor i de övriga husen som är anslutna till föreningen. Till skillnad från våra dagars bostadsrätter har ingen köpt sin lägenhet. Och ingen kan därför sälja den.

Föreningslokalen är barnanpassad för där håller barnen till under dagen och utanför finns sandlåda, gungor, klätterställningar och allt vad barn gillar. Inne i lokalen finns också sådant som barnen gillar, leksaker för de små, datorer och annat för de större. Både de som är föräldrar och de som inte är brukar gå till lokalen och umgås med varandra samtidigt som de ser till barnen och tillrättavisar dem även om de inte är deras egna. Pensionärerna gillar denna mötesplats. En del är där ibland på kvällarna när lokalen fungerar som en ungdomsgård och de hjälper barnen att sköta om och underhålla deras cyklar och de äldre barnens mopeder. Ja, man har en lite verkstad för sådant. Och så har man en liten festlokal också. På fredag kväll och lördag kväll kan det bli riktigt upprymt när de äldsta tonåringarna slår runt tillsammans med både föräldrar och pensionärer.

De yngsta tonåringarna och de äldsta pensionärerna bruka gå hem ganska tidigt. De andra stannar så länge de har lust och stänger och låser när de själva vill.  Man har en bar med olika drycker och i baren står några som helt enkelt tycker detta är skoj. Det finns alltid de som tycker det, särskilt i denna gemenskap. De blir väldigt omtyckta i hela föreningen och alla hjälper dem gärna med en tjänst om de skulle behöva. Om någon blir för full, blir han hemhjälpt och skäms dagen efter, så det händer sällan. Mest populära blir dock de som spelar olika instrument, liksom de som är fulla av upptåg och hittar på lite festliga vuxenlekar. Spontant ordnade de en liten festkommitté. Det var ingen svårighet, för fler ville var med än som kunde ta plats, men de fick gärna lämna in idéer, liksom alla andra av de boende i föreningen.

I de andra bostadsområdena hade man samma sorts föreningar, samma sorts gemensam lokal till allas trivsel. Och den där Berra, kapten i A-laget, som Ghost brukar skriva små trevliga berättelser om, han har kommit ut ur sitt utanförskap och trivs, även om han har en tendens att ta ett järn för mycket än i dag. Det är han de hjälper hem ibland.

Flera som bor i föreningen gillar att laga mat och det uppskattas av både Berra och några ungdomar som har flyttat hemifrån nyligen. Och barnen, det är ju klart att de gillar hemlagat. Stina tycker det är bekvämt. Hon har ju fyllt åttio nyligen. Anton är lika gammal, men han är den som lagar maten nästan varje dag. Han kan inte sluta. Han har varit kock på sjön i hela sitt liv och smaklökarna fungerar lika bra än idag, säger han och alla instämmer. ”Detta har du gjort lika gôtt som Leif Mannerström”, sa Gösta härom dagen. Han vet, för han har ätit när Mannerström helt storstilat haft sina pensionärs-bjudningar.

Barnen äter ju gratis, men de andra betalar en liten slant. Man kom fram till det på ett möte att det skulle gå med en liten vinst eftersom de som äter där varken behöver laga maten eller diska efteråt. Och överskottet går till att göra trivselkvällarna lite extra festliga.

Osborn bor i ett av husen som ingår i föreningen. Han gillar att räkna. Så han satt och räknade på vad en bils totalkostnad är när man tar hänsyn till alla kostnader, avskrivning, service, reparation och så vidare. Han slog sedan ut detta per förväntat körda kilometer. Han presenterade allt detta på ett möte och föreslog att föreningen skulle köpa in en sådan bil och låta dem som ville hyra den. Han lade till lite extra så att föreningen skulle ha kapital till en ny bil när det var dags. Det blev omröstning och alla tyckte det var en strålande idé utom Berra, för han hade inget körkort och Beda var också emot, för hon kände sig för gammal och saknade också körkort. Det visade sig också att ingen egentligen ville ha ett stående ansvar för bilnycklarna och att hålla i bokningslistan.

Men eftersom alla beslut enligt stadgarna tas i konsensus kom man fram till att bokningslistan och bilnycklarna skulle cirkulera bland alla som hade körkort och det blev ingen större uppoffring eftersom man kom fram till att var och en bara behövde ställa upp en gång vart annat år. Och den som hade detta ansvar, ett dygn åt gången, skulle ställa upp och köra Beda till butiken så hon kunde storhandla och få hjälp med matkassarna ända hem till sin dörr. Då var Beda nöjd. Berra kunde ringa när som helst ifall han hade rumlat runt på någon av stadens krogar till sent in på natten. När han fick höra detta sken han upp och sällade sig till den övriga majoriteten. Så fungerar ett konsensusbeslut.

Det här föll så väl ut så det dröjde inte många år innan samhället såg till att varje förening i hela landet fick en bil som alltså inte behövde betalas av föreningarna. Antalet bilar sjönk i hela landet och därmed även oljeimporten. Folk valde ju bort sina bilar och utan dem blev det kollektivåkning som gällde. Eftersom fler åkte kollektivt kunde alla turer gå tätare. Då var det ännu fler som ville åka kollektivt. Och när man slopade avgiften på kollektivtrafiken, vilket kunde finanseras med de pengar som inte längre flöt ut ur landet när folk inte längre köpte så mycket utländska bilar, ja då var det inte många som ville ha en egen bil. Samhällsvinsten blev betydande och för den vinsten kunde man subventionera taxi till glädje för barnfamiljer som ville skjutsa ungarna till olika sportevenemang och konserter. Ja, föräldrarna behövde ju inte åka med om det inte var nödvändigt. På så vis fick de mycket rid över till annat som också var viktigt.

Kal och Adas minsting leker hela dagarna i föreningslokalen, tillsammans med de andra barnen i förskolåldern. Beda älskar att se till dem. Det gör även några andra av pensionärerna. Det är inte bara det att det är roligt, de känner ju att de har en uppgift, fast att de inte arbetar längre. Och barnen gillar att sitta i Oscars knä när han berättar om förr.

”Inte arbetar längre?”, sa Kal till Beda, ”va mena du me de? Du sköter ju ungarna, du är ju dagisfröken!” 

”Jo, men det är bara trivsamt!”

”Det är i alla fall ett arbete! Fast utan tvång. Så du arbetar fast att du är 80.”

”Det är skillnad på det och att tvångsarbeta som en av våra regeringar en gång i tiden vill tvinga oss att göra ända till vi blev 75! Nu gör vi det för nöje och utan lön istället för av tvång för att pengarna inte räckt till!”

Deras äldre barn går i en skola som ägs av kommunen men drivs ett kollektiv bestående av föräldrarna. Men man har ju givetvis betalda lärare och både lärarna och föräldrarna är med och bestämmer hur skolan ska drivas. Tillsammans med barnen diskuterar man sig fram till vilka aktiviteter man ska ha, såsom till exempel de utflykter som de regelmässigt gör. Barnens önskemål väger tungt, men lärare och föräldrar tar hänsyn till det pedagogiska värdet av olika aktiviteter. Frågor som ”vad vill vi med detta?” ställs alltid innan man fattar beslut. Det var rektorn som införde det. Hon sa ”Om vi inte ställer den fråga blir det bara tidsfördriv. Men vi är bara professionella om vi vill mer än så, om vi vet vad vi vill!”

Rektorn är vald av lärarana och föräldrarna gemensamt, just för hennes reella kompetens, inte för meriter på papper. Att det blev ett gott val märks ju av hennes kloka ord.

Läroplanen är fastställd från centralt håll, men har varit ute på remiss i alla skolor. De flesta har inte brytt sig, men eldsjälar verkligen funnits.

Sigvard hade ett litet handikapp, så hans arbetsförmåga var nedsatt. Men det låg honom inte det minsta i fatet. På hans arbetsplats, som alla som arbetade där ägde gemensamt, hade man kommit fram till att det var bäst om Sigvard hade ett arbete och utförde vad som ålåg honom än att han inte hade något arbete alls.

På ett av de stormöten som man har på arbetsplatsen hade man diskuterat hur Sigvards arbete skulle utformas så det passade hans arbetsförmåga. Det visade sig att när man anpassade arbetet efter honom fungerade det mycket bättre. Han blev mer produktiv när han bara behövde göra sådant som inte begränsades av hans nedsatta arbetsförmåga.

Att det fungerade så bra var ju just detta att alla på arbetsplatsen ägde allt gemensamt och därför bestämmer allt gemensamt på sina stormöten. För arbetsplatserna fungerar precis som bostadsföreningarna gör i hela staden. Man fattar alla beslut i demokratisk ordning och i konsensus. Man har bland annat kommit fram till att alla är lika viktiga.

”Det är som en motor”, sa styrelseordförande när han förklarade allting för en imponerad delegation från utlandet. ”Tar man bort ett enda kugghjul så stoppar hela motorn och blir obrukbar, så alla delar är lika värda och därför ska alla ha lika mycket betalt.”

”Men det har de ju inte!”, sa Ian Bain från delegationen.

”Jodå, men vissa har ett tillägg för att de har barn. Ju fler barn dess större tillägg.”

”Är det för att det är dyrare med större bostad och matkonto?”

”Bostaden kostar inget, men matkontot och kläderna till barnen, det kostar.” 

”Men säg så här då. En del har ju farliga arbeten. Ska de inte ha mera betalt för det. Alltså risk-tillägg?”

”Blir risken mindre i så fal?”

”Nej, men det är ju en kompensation!”

”Men ingen kompensation minskar risken. Vi kom fram till att problemet måste lösas på annat sätt, genom att minska risken!”

”Jaha, men alla risker kan inte begränsas, det måste du ju erkänna!”

”Vi vet det. Vi fattade ett konsensusbeslut på fabriken där jag arbetar. Vi hade några farliga moment som vi inte har löst ännu. Därför kom vi fram till att vi måste angripa problemet på ett helt annat sätt. Det handlar om exponering. Att man inte ska exponera sig för mycket för risker oavsett hur de ser ut. Så vi skar ned arbetstiden för dem som jobbar med det. Nu har de halvtid med full lön.” 

”Jag kom att tänka på en annan sak. Barnen. De åker taxi till träningen. Eller ännu värre, ungdomarna som går på konsert. Om ingen vuxen ser till dem, hur vet föräldrarna att de inte hamnar i dåligt sällskap, kriminalitet och missbruk?”

”Vi har inget sånt. Du vet alla barn och ungdomar växer upp i en gemenskap över generationerna. Alla bryr sig om dem, vare sig de är deras föräldrar eller inte. De är ju med i våra föreningslokaler hela tiden. Det finns ingen tid för dem till det och ingen möjlighet heller. Man kan ju inte exponeras för sådant som inte finns!”

Hela delegationen såg fundersam ut. En i delegationen frågade ”Vem betala hyran i så fall?”

”Den betalas av samhället.”

”Jaha, men blir det inte väldigt dyrt?”

”Det blir dyrt hur det än betalas, men det finns ingen som skor sig på våra bostäder!”

”Hur får samhället in alla dessa pengar då? Är det via skatt?”

”Nej, sådan rundgång behövs ju inte. Det finns ju ingen anledning att man tar ut sin lön och sedan betalar tillbaka den.” 

”Men vem betalar?”

”Jo, men när vi arbetar skapar vi ju ett värde. En del tar vi ut som lön och resten blir vinst. Den vinsten går till samhället för samhällets gemensamma kostnader för skola, sjukvård, äldrevård, infrastruktur, ny-investeringar, bostäderna, beskickningarna utomlands och alla andra åtaganden som ett fungerande samhälle har. Genom att vi äger allt själva så finns det inga aktieägare som tar sin andel och använder efter sitt eget huvud. För några få ska ju inte ha mera än andra, vare sig när det gäller pengar eller beslutanderätt och makt.”

”Är inte detta kommunism?”

”Det kan man ju kalla det eftersom kommunism betyder gemenskap.”

”Då är det ju diktatur!”

”Är gemenskap diktatur så kan vi väl kalla det så om du blir gladare för det, men vi kallar det demokrati. Den ultimata demokratin.”

”Men ni har ju inget fler-partisystem!”

”Vad ska vi med det till?”

”Jo, men alla tycker ju inte lika!”

”Nej, det vet vi. Det är en omöjlighet att alla tycker lika. Därför fattar vi alla våra beslut i konsensus.”

”Har ni inga privata företag?”

”Nej vad ska vi med dem till. Vi gör allt gemensmt och äger allt gemensamt.”

”Men den som vill starta ett eget företag då?”

”Då kan han ju bestämma som han vill och har han anställda har de ju inget demokratiskt inflytande. Sen skulle ingen vilja driva ett eget företag om han inte fick behålla vinsten själv. Tror du det? Tror du någon driver ett företag utan att få behålla vinsten själv. Ge mig bara ett enda exempel på det så är jag beredd att ta mig en funderare på det system som vi har skapat här i vårt eget samhälle!”

”Men man måste ju ha andra partier att rösta på!”

”Varför då?”

”För det finns olika åsikter!”

”Ja, om det finns olika intressen, men i vårt samhälle har alla samma intresse. Alla vill att alla har det lika bra. Och alla vill ha det så bra som möjligt. En del lyckas väldigt bra därför att de är duktiga, ekonomiska, händiga, strävsamma och så, men de får det aldrig bätre på andras bekostnad.

De där olika intressena som ger upphov till olika åsikter i de väsentliga frågorna handlar till syvende och sist om olika ägarintressen, men här har vi bara ett ägande och därför bara ett intresse att bevaka och de olika åsikterna handlar bara om smärre detaljer som vi alltid kan bli över ens om på ett eller annat sätt på våra möten. En sådan fråga är till exempel hur mycket man ska subventionera taxi och om det ska vara olika subventioner för barnfamiljer och andra. Det finns vissa pensionärs-organisationer till exempel som menar att pensionärerna ska få åka gratis. Andra menar att de ju har det så bra ändå. De köper ju inte nytt som de yngre, till exempel. Och skillnaden i inkomst är försumbar efter att man tagit hänsyn till att de ju saknar utgift för inkomstens förvärvande.

Så visst, det finns åsikter som går isär, men de handlar inte om några stora frågor som stora orättvisor, för sådana har vi inte. Vi har ingen millimeter-rättvisa, men vem kan begära det och säg var man har det?”

”Jag fattar ändå ingenting. Hur kan ni tro att ni har en demokratisk regering om ni inte har olika partier?”

”OK, lyssna nu! Alla bostadsområden har föreningar och en styrelse. Alla föreningarna är organiserade i en kommunal bostadsgrupp och vem som ska skickas som delegat till bostadsgruppen bestämmer alla i varje enskild bostadsförening. Alla dessa kommunala bostadsgrupper har representanter i en grupp på riksnivå och de utser de personer som ska sitta med i bostadsdepartementet och vem som ska vara gruppledare där. Den som är gruppledare är vad som annars kallas minister. På samma sätt är skolorna organiserade, sjukvård och äldrevård är också organiserade på det sättet. Alla arbetsplatser är organiserade på samma sätt, först branschvis och sedan sammanslagna till det vi kallar produktionsdepartementet.”

”Men makt korrumperar, som alla vet!”

”Ja, makt korrumperar, men just därför har alla samma inkomst oavsett på vilken nivå den än sitter och alla kan när som helst tvingas till utfrågning om sina beslut. Alla kan avsättas när som helst!”

”Och hur länge får de sitta. Hur ser mandattiderna ut?”

”Vi har inga mandattider. Det finns ingen anledning att focka av en duglig person lika väl som att det inte finns anledning att ha kvar en oduglig!”

”Det där låter komplicerat. Blir det inte tungrott?”

”Inte speciellt. Visst är det smidigare med en diktator som gör vad han vill och bestämmer precis allt. Demokrati är mera tungrott. Nu syftar jag på just sådan sorts demokrati som du förespråkar, parlamentarism. Men ni tycker ju att det är värt det priset. Om vårt system kanske är aningen än mer tungrott så är det ett pris vi tycker det är värt att betala. I gengäld slipper vi bostadslöshet och arbetslöshet, vi slipper utanförskap och kriminalitet, vi slipper hela drogproblematiken med allt lidande det för med sig och alla vårdkostnader som följer i dess kölvatten och många äldre klarar sig hemma mycket längre än annars tack vare vår gemenskap där alla känner alla och hjälps åt.

Vi har till exempel en äldre dam i huset där jag bor, som vi hjälper att ta sig till affären för att storhandla. Vi kör henne dit och vi kör henne hem och vi bär hennes kassar. Vill du chatta med henne så går det bra. Alla har tillgång till Internet hos oss. Men just nu kan du tala med henne. Det är Beda. Hon sitter där borta. Hon ville så gärna komma ut och se hur det går för oss. Ja, så jag bokade bilen bara för det. Hon ska skriva en liten betraktelse faktiskt. Det gör hon på sin blogg och många i föreningen läser den, även ungdomarna.

Och via Internet kan alla hålla koll på alla politiska beslut. De som vill kan själva rösta i varje fråga. Det är inte så många som har lust med det, men de som vill, de kan. Det finns ju många olika föreningar som bevakar olika politiska beslut och för ut frågorna på bloggar som är populära bland många att följa. Jag kan säga det att om någon högre upp myglar så dröjer det inte länge innan det uppdagas. Det sprids snabbt och vi har officiella kanaler för att rapportera om vi upptäcker sådant och myglaren kallas till rannsakan. En sån blir inte gammal på sin post och priset är högt, för även om vi inte tolererar utfrysning av någon kan heller ingen tvingas att umgås med någon om den inte vill!”

”Hur är det med utbildningarna, jag tänker på dyra akademiska utbildningar, till exempel?”

”Det är gratis.”

”Men tjänar en läkare till exempel lika lite som en arbetare?”

”Ja, alltså, tar man hänsyn till hur mycket som är gratis så tjänar faktiskt en arbetare mera än i andra länder. Och en läkare har ju inga särslilda utgifter bara för att han är läkare. Det finns ju inga studielån att betala.”

”Men de tjänar mera utomlands.”

”Ja, det är sant.”

”Är det inte risk att de flyttar då?”

”Jo. Du kanske tänker att vi borde bygga en mur som man gjorde i Berlin.”

”Var det därför?”

”Javisst.  Jo, det var ett problem i början. Vi har gjort så att de måste vara med i en diskussionsgrupp om vad som är rätt och fel och vad vårt samhälle har för ideal och mål. Sen får de resa om de vill, på ett år, bara för att kunna jämföra. Vill de återvända är det OK. Vill de inte återvända har de en studieskuld att betala, som de ju annars slipper. Vi vet ju vad utbildningen har kostat. Vägrar de så kan vi inget göra, men vi tycker som så att sådana osolidariska element kan gärna flytta ut om de vill, trots det, så slipper vi dem. De kan då inte infektera vår ungdom med osunda egoistiska värderingar. Vi drar in deras medborgarskap för gott. Det priset vet de att de måste betala. Vill man inte vara med då har man ju valt bort oss och vår gemenskap. Så vi kan ju inte klandras för att vi inte har valfrihet. Men alla val har ju sitt pris i livet. Ock man kan ju inte både ha kakan och äta upp den som man säger.

Men den nya generationen som nu växer upp vet ju att de lever i ett mycket bättre samhälle, ett veloursamhälle, om jag får skoja till det. De vill bli kvar här. Det har med gemenskapen att göra. Som bygemenskapen i Bhutan till exempel. Vet inte om du känner till det, men ungdomen åker ofta utomlands för att studera, sen vill de hem igen för att utveckla sitt land.”

”Men alla gamla företagare, vart tog de vägen?”

”Vi erbjöd dem att komma in i gemenskapen. En del av de mindre, korv-kioskägare och tobakshandlare, ägare av pizzerior och servicebutiker, mackägare, grönsakshandlare och såna tyckte det var OK. De behövde inte slita 12 timmar om dagen. En del ICA-handlare informerades och fick lära om, men ville de flytta utomlands så var det upp till dem. När de förstod att de inte kunde sälja sina butiker valde nästan alla att stanna och vi tog väl vara på deras kompetens. Vi avtackade dem på ett uppskattat sätt och de fick lojalitesmedaljen. Du kan ju fråga själv. August här, han hade ICA Kvantum här i vår stadsdel. Den butiken är hedrande omdöpt nu. Du ser den vid avfarten när du åker härifrån sen. Den heter numera August-gåvan och August är mycket stolt för butiken där han nu är ordförande. Omställningen har gått över förväntan och August brinner för hela vår idé om gemenskap.”

”Men de som ägde stora fabriker och banker och sådant?”

”Du menar dom ni kallade båtflyktingarna?”

”Ja!” 

”Jo, en del ville börja på ny kula utomlands. Och de fick de. Men de fick inget med sig. Det var ju därför USA vill intervenera tillsammans med NATO och EU. Men vi klarade oss. Vi hade ju förberett oss.”

”Så alla ville inte vara med?”
”Nä, vissa är såna egoister att de bara bry sig om sig själva och skiter i andra så såna hade vi ingen nytta av. De hade bara ställt till problem. Du vet, sand i maskineriet. Det är dom som nu sitter i Miami och sprider propaganda om diktatur! Men vad ska man kalla det för när de hade makten. De var ju inte så många, men de ägde nästan allt och bestämde nästan allt. Ändå var de bara några tusen. Med alla sina pengar mutade de både kreti och pleti så de fick som de ville. Inte minst fackföreningarna hade de total kontroll över, med de flesta ville inte tro det.”

”Ja, ja. Du tycks tro på detta och jag säger bara en sak, att alla blir ju saliga på sin tro. Det ser fint ut på pappret, men …!”

”Detta är inget papper. Det är den verklighet vi har skapat gemensamt!”

”Men det är ju kommunism!”

”Du får gärna använda det svenska ordet! ‘Gemenskap’ duger precis lika bra och det för inte tankarna till något som är behäftat med en massa av borgerskapets lögner!”

ETT TANKEEPERIMENT

Jo, men är det omöjligt?

Och vad gör det i så fall omöjligt?

Vilket parti ska man rösta på för att få det på detta vis?

Ja, det är väl bara att konstatera faktum. Det är omöjligt att genomföra på det sättet därför att man inte kan rösta bort ett ekonomiskt system. Så långt sträcker sig ingen borgerlig demokrati. Man kan inte förändra ett samhälle på detta sätt inom parlamentarismens ramar därför att parlamentarismen är inte till för att förändra utan tvärt om för att bevara.

Men om man tar en annan väg, en utomparlamentarisk väg kan möjligheten finnas. Det behövs bara en organisation. Och det behövs en politisk medvetenhet och en fungerande ideologi och strategi.

– – –

Men tillbaka till GEMENSAM-bloggens inlägg:

”Alla transaktioner kostar inte lika mycket. Genom historien har det utvecklat sig en kunskap om vilken typ av transaktioner som är dyrast och som kräver mest institutioner runtomkring sig för att bli hanterbara. Sådana transaktioner, säger North, har oftast hanterats vid sidan av marknaderna. Det finns alltså en orsak till att exempelvis skola och vård i nästan alla samhällen sköts utanför marknaden. Marknaden är för dyr.

Naturligtvis kan det vara svårt att avgöra precis vilka typer av transaktioner som bäst sköts av marknaden (med en del institutioner runtomkring sig för att fungera smidigare), och vilka som sköts bättre av exempelvis statens och kommunernas omfördelningsprinciper. Men utifrån ett rent pragmatiskt perspektiv kan man konstatera att varken den nuvarande eller den föregående regeringen någonsin har försökt. De har helt sonika antagit att transaktionskostnader inte existerar.”

Skvitt och Jan Wiklund, som har skrivit den aktuella texten i GEMENSKAP-bloggen, har olika ideologi, men en sak är vi överens om, omsorg blir inte billigare eller bättre i privat regi. Men endast i privat regi kan pengar föras över från samhället och verksamheten till privata aktörers personliga konton. Och det är precis det som liberaler vill. Det är precis det som Alliansregeringen vill. Det är precis det som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna vill. Och tragiskt nog också det ledande skiktet inom Socialdemokratin. Till denna tojka sällar sig även Sverigedemokraterna.

Bonuslänk: ”Socialdemokraterna låter som om de är kritiska mot vinstslöseriet i välfärden, men hela tanken med upplägget är att dagens ordning inte ska ändras.”