Kategorier

Arkiv

De goda Malmö-morden

Inget ont …

… utan att det har något gott med sig.

Men tyvärr, nu ljög jag.

De här morden i Malmö vittnar om något, och så till vida har de ju något gott med sig, men bara om vi verkligen vill se det. Starka krafter ser dock till att sanningen inte kommer riktigt upp till ytan. Inte upp till den politiska nivån i vart fall, även om de allra flesta förstår sammanhangen.

Om skotten och morden fungerade som en väckarklocka för oss att se orsaken bakom, då hade dessa mord haft något gott med sig.

Malmö – en delad stad

Dödsskjutningar, utbredd arbetslöshet och den högsta barnfattigdomen i landet. Samtidigt: En ung, kreativ stad, ledande inom hållbar utveckling och prisbelönt för sin kultur – Den kluvna bilden av Malmö har funnits i många år och aktualiseras i och med skjutningarna, säger etnolog Elisabeth Högdahl.” Det skriver metro i dag.

Ungdomar som växer upp i misär och utan framtidshopp väljer väg. De ser äldre kamrater som liksom de själva inte har fått chansen till arbete, men ändå lever gott, fast i en kriminell värld. De inser att detta samhälle inte har någonting bra att erbjuda dem. Inte ens om de mot förmodan får ett arbete. Ty, ett lönearbete blir väldigt få rika på.

Men fri företagsamhet, det är en annan sak.

På den fria företagsamheten lever många riktigt gott. Till och med den lille ICA-handlaren kan vräka sig med den senaste Mercedesen, bo i villa och resa på utlandssemester, köpa kostym och gå på restaurang och teater närhelst lusten faller på. Men en Rosengårdskille har inte ens råd med bio- eller fotbollsbiljett.

”Bostadsbristen: Det byggs alldeles för lite bostäder i proportion till hur många som flyttar till Malmö. Fattigdomen: Barnfattigdomen i Malmö är störst i landet samtidigt som flest barnfamiljer vräks.” Det skriver metro vidare. Och så är det ju, som bekant. Vissa minns kanske även när TV visade förfallet i bostäderna, med mögel, söndervittrade lägenheter och kackerlackor.

Den fria företagsamheten är det enda (inom ett samhällssystem som vårt) som kan ge dessa ungdomar en framtid. Och denna fria företagsamhet finns i två varianter, den legala och den illegala. Båda formerna har en sak gemensam, man lever på andra och deras lika strävsamma som produktiva arbete. Skillnaden är att för att etablera sig legalt behövs ett kapital, men för att etablera sig illegalt klarar man sig utan detta startkapital.

Det är denna sanning, om den fria företagsamheten vs (att inte få en reell chans) att lönearbeta, som är den sanning våra makthaver aldrig vill belysa. Det är klassamhällets innersta väsen som aldrig får avslöjas. Istället talas det om fler poliser, längre straff, mera kontroll och avlyssning. Vem talar om socialism i dessa sammanhang!

Om vi ville se sanningen, då skulle dessa mord vara något gott, ur vilket de rätta slutsatserna kunde dras, nämligen att vi måste överge borgerskapets ideologi som förkunnar att man ska gå sin egen väg, sko sig efter bästa förmåga på andra och vara sin egen lyckas smed. Det är ju just den filosofin dessa kriminella gärningar bygger på, ”Du knegar, men jag tar det du har! Jag tar för mig! Jag vill flyta ovanpå! Allt ditt är mitt!”!

”Men tyvärr, nu ljög jag.”

För med ett kapitalistiskt samhälle gäller inte påståendet, i detta fall, att ”inget ont utan att det för något gott med sig”. Det kapitalistiska samhället får inte ifrågasättas och dess problem utsätts enbart för pseudolösningar.

Det är inte så konstigt att vissa framgångsrika kriminella kan etablera sig som respekterade företagare, även om de flesta brukar ha kvar en bit av den kriminella delen, som ett arv från tiden då de arbetade sig uppåt.

Rosengård är en äggkläckningsmaskin för framtidens Malmö-företagare, lika väl som för framtidens storfräsare inom den undre välden.

– – –

2006 hade 39% arbete.

2008 hade 20,47% en eftergymnasial utbildning

2006 var den disponibla medelinkomsten 180 061 kr (Ljuger man? ”Medelinkomsten är i Rosengård 71 700 kr ”)

2007 levde 27% på socialbidrag

2007 var socialbidraget per hushåll 40 995 kronor

2008 bodde 68% i hyresrätt

2006 hade 19% egen bil

Källa

”35 procent är under 20 år” Källa

Boendetätheten i stadsdelen är hög för svenska förhållanden.

Enligt SCB:s trångboddhetsnorm (mer än två boende per rum, kök och vardagsrum oräknat) är 17 procent av de vuxna malmöborna i Rosengård trångbodda.

Barnen i Rosengård växer upp i trångbodda miljöer, en trångboddhet som ökar. 2006 var 38 procent av 4-åringarna i Rosengård trångbodda (i hela Malmö var den siffran 11 procent) Det är en ökning jämfört med 2005, då 35 procent av barnen var trångbodda.” / Källa

Skolan: ”Vid Skolinspektionens förra granskning 2005 konstaterades brister på en lång rad områden: elevernas kunskaper, uppföljning av kunskaperna, tryggheten och undervisning på modersmålet. Brister som i stort sett finns kvar sex år senare. … Inte ens en tredjedel av eleverna i årskurs 9 nådde förra året målen i alla ämnen … Det innebär att fler än sju av tio elever går en osäker framtid till mötes” / Källa

”På Rosengårdsskolan var det bara 13 procent. Totalt nådde mindre än en tredjedel av eleverna målen i ämnena i årskurs 9.” /Källa

Bakom dessa siffror döljer sig ett armod bland en inte obetydlig del av innevånarna. Inte minst en medelinkomst av 180 061(?) kronor (71 700) avslöjar detta.

”Ingenstans i Sverige är barnfattigdomen så stor som i Malmö, där nästan vart tredje barn lever i hushåll där vardagsekonomin ställer till problem för familjen, enligt Salonen.” / metro

”61,5 procent av barnen i Rosengård lever under fattigdomsgränsen. Det är över fem gånger mer än snittet i riket” ”Jag kom hit för elva år sedan. Då kostade ett paket ägg 15 kronor. Nu kostar det 40 kronor, men jag får inte mer pengar från socialen nu än jag fick då, berättar Rosa Mahmud.” / Källa


Reklam

Reklam är något vi tycks få leva med

Det har blivit en del av vår kultur. Men det visar bara vilken andefattig kultur vi har fått. Och vilka har pådyvlat oss den kulturen, tro?

Jo, krämarna, så klart.

Eller för att tala klarspråk: kapitalisterna!

Det här visar klart och tydligt kapitalismens kvalitet, eller snarare brist på sådan. Här gäller bara att pracka på folk sådant som ger en liten klick klirr i kassan. Det är kapitalismens kultur, det och inget annat.

Verklig kultur kommer från annat håll, men går det att sko sig på det också så finns det alltid kapitalister som håller sig framme där med, inte för kulturens skull, men för att tjäna pengar på kulturarbetares kreativitet. Kapitalismen i sig frambringar inget som kan kallas verklig kultur – odling av förfinad mänsklig aktivitet.

Det sägs att Jesus drev ut krämarna från templet. Nu har krämarna drivit ut Jesus därifrån, kan man kanske påstå.

Reklamen tränger sig på över allt och jag begriper att en tidning ges ut med vissa kostnader och måste få intäkter som täcker utgifterna med sådan råge att det kan vara värt att satsa sitt kapital för att leva gott på att förmedla nyheter. Det är ju inget ideellt arbete en tidning står för, så klart.

Det här innebär också att en tidning aldrig kritiserar den ordning som godkänner att någon lever på sitt kapital. Ingen tidning som finansieras på detta sätt ifrågasätter det ekonomiska system som tillåter vissa att berika sig på andra. Det vore ju att bedriva ett självmordsarbete. Och på denna slutsats kan man inte påstå annat än att våra nyheter är en historia om ett selektivt urval där endast sådant som är bra för kapitalismen tillåts att förmedlas. Alltså förmedlas vi i första hand inga för arbetarklassen verkligt viktiga nyheter utan snarare propaganda och bifogad underhållning som ska sälja denna propaganda.

Ibland är underhållningen makaber. Vi gillar ju att läsa om olyckor, köper tidningar och får på köpet deras propagandabilder om hur världen ska se ut. Här finns ingen objektivitet om den inte gagnar kapitalet.

Det måst ju finnas något som säljer budskapet. Som exempel på detta har vi dagens stora nyhet, DE DOG DIREKT.

Men det dör folk varje dag. Det dör folk i olyckor varje dag. Det dör folk i arbetsplatsolyckor, men då blir det sällan mera än notiser.

Kalle Johansson, Kalle Pettersson och Kalle Svensson dog för oss i arbetsplatsolyckor. De var med om att bygga vårt land och föll på sin post på grund av eftersatt säkerhetsarbete, ty det prioriterades bort i jakten på vinstmaximering. De förärades med en notis i tidningen, men icke mer än så – i bästa fall.

Visst är det tragiskt att Stefan Liv omkom, men inte mera tragiskt än att Kalle Johansson, Kalle Pettersson och Kalle Svensson dog för oss i arbetsplatsolyckor. Men de hade aldrig det underhållningsvärde som Stefan Liv hade varmed tidningarna kunde locka oss att köpa deras propaganda för det kapitalistiska system som berikar tidningsägarna.

Vi betalar ogärna vad som helst för att få våra nyheter förmedlade, så vinklade de är. För att göra tidningen köpvärd lusas den således ned med reklam, särskilt nätupplagorna. Och alla medel är tillåtna. Till och med irriterande reklam såsom den i bilden överst, som var så irriterande att jag lockades klicka bort den. Hur jag än klickade öppnades bara samma fönster som gav mig mera reklam. Det är inte att visa mig respekt, tvärt om!

Den kulturen står kapitalismen för. Och det är allt i kulturell väg kapitalismen kan förse oss med: KÖP, KÖP, KÖP!

Det är andefattigt, mycket andefattigt. Kapitalismen ÄR andefattig!

Tror du att du får dina nyheter billigare tack vare reklamen?

Är det inte så att du i själva verket betalar dina nyheter när du köper något annat.

Är det egentligen inte så att när du köper ditt diskmedel så betalar du inte bara för ditt diskmedel, du betalar även för reklamkostnaden.

Är det inte så?

Tänk efter!
Tänk efter hur mycket extra du antagligen betalar för reklamen när du köper något. Du betalar så mycket att det kan hålla liv i en tidning och i dess ägare. Och för den kostnaden får du dig serverat de nyheter ägaren till tidningen vill att du ska få. Selektiva nyheter, det är vad du får, underhållning och lämplig propaganda.

Kalle Johansson, Kalle Pettersson och Kalle Svensson dog för oss i arbetsplatsolyckor. Hur de levde och strävade för att få vardagen att gå ihop, det får du inte läsa om. Hur deras änkor drabbas och hur deras barn lider av att Kalle Johansson, Kalle Pettersson och Kalle Svensson dog för oss i arbetsplatsolyckor får du aldrig läsa om, för det anser tidningsmånglarna saknar värde att skriva om. Det är det selektiva urval de gör. De vill inte beskriva en arbetares trista vardag. Det finns ingen glamour i det.

Om det skulle finnas en tidning som beskriver arbetares sanna vardag och usla villkor, ja då vill inga krämare köpa sig reklamplats i en sådan tidning.  En sådan tidning motarbetar den världsbild som krämarna vill få oss tro på.

Se på de få tidningar som faktiskt lyfter fram arbetarklassen! Hur mycket reklamstöd får dessa tidningar? Tänk på det!

Reklamen och nyhetsurvalet går hand i hand! Tänk på det!

Det sägs att Jesus drev ut krämarna från templet. Nu har krämarna drivit ut Jesus därifrån, kan man kanske påstå.

Om vi tänker oss att arbetarklassen ägde produktionsmedlen skulle även nyhetsflödet se annorlunda ut. Vi skulle också slippa reklamen. Vi kanske skulle få läsa om Kalle Johansson, Kalle Pettersson och Kalle Svensson som dog för oss i arbetsplatsolyckor, men inte på grund av eftersatt säkerhetsarbete i jakten på vinstmaximering. De förärades mer än en notis i tidningen. Hur de levde och hur deras änkor drabbas och hur deras barn lider skulle vi kunna få läsa om trots att de skulle klara sig bättre materiellt om arbetarklassen ägde produktionsmedlen.

Det skulle vara kultur! Sann och äkta kultur – arbetarkultur.

Men den andefattiga kapitalismen serverar oss inte arbetares vardag, nej hellre då kändisars.