Kategorier

Arkiv

Hjälp eller stjälp

Citerar Islin

”Är du ute efter att hjälpa eller att stjälpa? /Islin

Ibland undrar jag verkligen vad jag har både psyk och boendestödet till när allt de gör är att KLAGA på mig. Inget jag gör tycks någonsin vara rätt.

Jag har haft en riktig skithelg. Varit i kontakt med nattpersonalen både lördag och söndag. Trots att det bara var män som jobbade i jouren. Jag var väldigt stolt över det. Att jag trots min skepsis och osäkerhet inför män faktiskt försökte ta hjälp utav dem. Lägg märke till var.

Idag träffade jag samordnaren för boendestödet. Och allt hon hade att komma med kändes negativt. ”Du gör si och sen gör du så och så säger du ditt och datt.” Ingenting är rätt. Utan nej då, jag ”hotar” personalen med att ta livet av mig. Que? Hotar? De säger att jag ska ta hjälp, tala om när det är kris, när självmords och självskadetankar är starka. Men när jag gör det, då hotar jag.

Missförstånd rakt igenom. Men ibland undrar jag om de ens försöker förstå. Om jag säger att jag har självmordstankar och känner för att göra något dumt så säger jag ju det för att jag vill ha hjälp. Jag vänder mig till dem för att kunna låta bli. Hitta en annan utväg. Vad är annars vitsen med dem? Hur vill de att jag ska säga? Om jag hade tänkt göra något dumt, så skulle jag förstås inte tala om det för dem. Jag är väl inte helt korkad. Om jag ville ta mitt liv så skulle jag ju göra allt för att få dem att hålla sig borta.

Om jag inte får tala om att jag mår dåligt. Om jag inte får tala om när det känns som jag inte vill leva. Vad ska jag då säga? Är det bättre att jag ljuger? Säger att allt är bra och gör något destruktivt. Jag kan inte se hur det skulle fylla någon funktion. Då kan jag ju lika gärna säga upp dem på en gång. För vad ska jag då med dem till, om de bara är ännu fler personer jag måste ljuga för?

Jag är ledsen och besviken på att allt alltid vänds till mitt fel, att jag gör fel och måste ändra på mig. /Islin

Vem som helst kan komma att må dåligt psykiskt. Det är inte märkligare än att man kan må dåligt fysiskt.

Synen på psykiska besvär och psykisk sjukdom har blivit bättre över tid. Men jag minns en tid då sådana besvär var rent skamliga. De sjuka stängdes in på avdelningar och släkt och anhöriga skämdes och hoppades att personalen kastade bort nyckeln.

Så är det inte i dag, tack och lov. Många som förr var inlåsta hade klarat sig ute med hjälp, om den hade funnits. I dag finns hjälp.

Men hur är det med kvalitén?

Hjärtsjukvård och särskilt transplantation, det är finfina grejor med hög status. Men geriatrik och psykiatri, det är alltjämt något som har mycket låg status. Ändå är det avsevärt mera krävande vårdformer. Krävande på så sätt att personalen måste se det osynliga, till skillnad från till exempel ett helt uppenbart benbrott, som man vet exakt var det är och exakt hur det ska lappas ihop.

Tänk dig att du kommer in på sjukhus med armbrott och det inte finns en läkare där. Personalen ringer jouren som kommer när den har tid. Och personalen består av några skolungdomar som bättrar på ekonomin och helst sitter och nojsar i personalrummet tillsammans med biträden och undersköterskor, samt några få sjuksköterskor, som samtliga säger: ”Du får vänta, vi är upptagna”.

OK, jag spetsar till det för så får det ju inte gå till. Men det är inte alldeles överdrivet att säga att det är just så det går till inom psykiatrin, som kanske är sjukvårdens allra svåraste specialitet, men med den lägsta statusen.

Du läste just Islins inlägg.

Vad tänkte du då?

Jag tänkte i vart fall: ”Så djävla inkompetent!”

Och det är precis det jag menar.

”… allt de gör är att KLAGA på mig. Inget jag gör tycks någonsin vara rätt.”

Tänka sig, personalen vet bäst! Och patienten vet sämst. Och därför vet den inte sitt bästa. Därför gör den fel. Så det finns skäl att klaga. KLAGA på patienten, som inte gör som personalen finner vara bäst!

Förlåt en fråga: Ser de in i en sårad själ, dit inte ens röntgen når och som inte går att analysera med blodprover?

”Idag träffade jag samordnaren för boendestödet. Och allt hon hade att komma med kändes negativt.”

Hur upplyftande är det? Och så blir det ju bara ”Missförstånd rakt igenom.”, så klart. ”Om jag inte får tala om att jag mår dåligt. Om jag inte får tala om när det känns som jag inte vill leva. Vad ska jag då säga? Är det bättre att jag ljuger?”

Så djävla inkompetent!

Islin ställer hela problematiken på sin spets! Den problematik som genomsyrar hela psykiatrin.

Att vanligt folk kan tycka att de som har psykiska problem inte kan tas på allvar för att de är sjuka i huvudet må vara, men när till och med psykiatrisk profession utgår från att så är fallet, ja då är det ingen profession! Då är det inkompetens på hög nivå!

Kompetens är i detta fall att lyssna, ta på allvar, fråga, komma till klarhet! Detta gör man tillsammans! Tvåvägs kommunikation! Kan de inte fatta det själva ska de byta yrke!

Det är ju just detta som Islin lyfter fram, INGEN LYSSNAR och ALLA har sina egna SYNPUNKTER! Alla vet bäst och patienten vet sämst! Så djävla inkompetent!

Och nu ska jag förklara.

I ett psyke med kaos finns ändå all kunskap om vad som är fel, kanske inte varför, men vad. Och det finns innerst inne också i allmänhet en kunskap om vad som ska göras, vad som behövs, vad som är viktigt. DET vet inte personalen, oavsett hur mycket utbildning de än har. Det är den enskilde patienten det gäller och den är unik. Den måste man lyssna på. För felet med patienten är just kaoset, som gör att den behöver hjälp med att sortera sina tankar, få struktur på dem och reda ut sina behov, samt strukturerar en lösning som passar just henne, hennes unika personliga situation och personliga behov. Det är inte det som passar personalen som ska vara målet! Då kan det bara bli ett misslyckande och ingenting annat. Och det är väl vad psykiatrin är som allra bäst på, att misslyckas!

Jag kikar i Islins blogg.

Den 19 september 2012 skrev hon sista inlägget. Det finns 14 kommentarer inklusive Islins. Hon skrev sista kommentaren 25 september 2012, 18:27.

I dag är Islin död. Hon tog sitt liv. Frid över hennes minne.

Må de som trodde sig arbeta så professionellt med henne fundera över sina egna insatser och om de var så särskilt professionella att de gjorde skäl för sin lön och utbildning.

Några bloggar till Islins minne

Baraenbildavmig

Entrevligtjej

Erviluca

Eva Lev Livet

Grevinnan Blåst

Halloj världen

Kyrkis 1, 2,

Livet på min isbit

Madonnan

Mitt Hopp, 1, 2.

Peggy Bell of Sweden

PluppasKrypin

Tänd ett ljus för Islin

Uppdaterat:

 ”Under sex veckor har vi granskat svensk psykvård i Aftonbladets öppna livegranskning, Piller pengar psykvård. Vi har träffat människorna i psykiatrins väntrum, de som klarats av i vårdgarantin men fortfarande väntar på den riktiga hjälpen – många i flera år.

 Vi har kartlagt dem som psykiatrin inte kunde hjälpa: de 1 446 människor som de senaste fem åren tagit sina liv när de fortfarande var under vård. Vi har granskat lex Maria-anmälningarna som pekar ut allvarliga brister.

 Tusentals människor har hört av sig: patienter, skötare, läkare och verksamhetschefer. De berättar alla om en psykiatri som inte räcker till, som inte är tillgänglig för dem som är allra svårast sjuka.

 Ändå fortsätter nedmonteringen: personal och sängar försvinner när landstingen måste spara.

I dag publicerar vi slutsats #1: Stoppa sparandet – rädda liv.” Läs resten på AB

Psykiatrireformen – Wikipedia

psykiatrin faller snabbt

Bloglovin – psykiatri

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva


Rozie Filosoferar

Grevinnan Blåst finns inte mera

 

Ja, jag är ju inte högaktuell med den upplysningen och skam till sägandes beror det på att jag inte kikar in där så ofta. Det beror inte på bloggen, som ju rekommenderas, utan det beror på mig och att gå närmre in på det är onödigt och hör inte hit. 

Så så är det.

Nu har Grevinnan Blåst flyttat till Blogspot under namnet Rozie filosoferar. Så om ni inte har kikat in där, gör det nu. Här kommer en sådan där underbar fundering som Rozie har om sömnen:

När jag nu kikar runt på Rozies nya och så klart väldigt trevliga blogg hittar jag ingenting om hennes efterlysning av pippin. Jag har ingen aning om ifall det har ordnat sig med den. Och jag förstår mycket väl att Rozie saknar den. Därför hjälpte jag till med hennes vädjan, men vad jag vet så kvarstår saknaden. Här är pippin:

Visst är den söt!

Och här är hennes inlägg om fågeln. Klicka och se om du kan hjälpa Rozie!

Om ni inte kan skaffa Rozie en fågel kan ni ju göra ett litet inlägg om saken (använd bilden ovan) så kanske någon av era läsare kan hjälpa till istället. Internet är ju så fantastiskt användbart till allt! Tagga gärna, som jag med, taggen ”efterlyst”. Många googlar ju på det ordet för att se ”Efterlyst”, TV3, och kanske kikar in hos er – och ser efterlysningen – och kan fixa en fågel. Rozie kommer att bli sååå glad då. Och vem vill inte, med en gnutta solidaritet, glädja Rozie som sprider så mycket humor, värme och mänsklighet kring sig?


Hemlig länk

Bilder kan säga mycket

Jag skapade en bild som tydligen påverkade. Då har jag funnit mitt mål. För finns det något bättre än att sätta igång tankar hos andra utan att använda pekpinnar, påståenden och övertygande pladder?  Tanken blir ju då ens egen och unik. 

Finns det något som är mera viktigt än en ens egna unika tankar?

Bilden här visar på en unik reaktion, eller i vart fall en reaktion som är ens egen.

Vad var det för bild som framkallade denna reaktion då, undrar ni väl.

Se den här

Fundera!
Vad inser ni? 


Rozies fågel

Saknad

Ja, det är denna lilla pippi-bird.

Det kan jag förstå, så söt som den är. Läs mera här om den stora hjärtskärande saknaden!

¸¸☆•.¸¸.☆ º ♥ `•.¸¸¸¸¸.•´ ♥ º ☆.¸¸.•☆¸¸ Kontakt: e-mail rozie@hotmail.se ¸¸☆•.¸¸.☆ º ♥ `•.¸¸¸¸¸.•´ ♥ º ☆.¸¸.•☆¸¸


Eva Cassidy

Grevinnan Blåst

inspirerade mig till att lägga upp musik.

”Eva Marie Cassidy, född 2 februari 1963 i Washington, D.C., död 2 november 1996 i BowieMaryland, var en amerikansk sångerska.

Cassidy sjöng jazzbluesfolkmusikgospel och pop, och trots sin begåvning var hon under sin livstid främst känd i hemstaden Washington, D.C. Hon blev känd först i Storbritannien där en radiokanal började att spela hennes musik. 2001 nådde hennes album de brittiska topplistorna och sålde i miljonupplagor. Hon var extremt blyg och hade svårt att uppträda inför mycket folk, vilket troligen bidrog till att hennes framgång blev främst postum. Eva Cassidy blev bara 33 år gammal. Hon avled i hudcancer (malignt melanom).” / Wikipedia


Krögare, se hit!

På förekommen anledning!

 

”Noggrann beställning, för jag tål inte paprika.

På hemväg började läpparna svullna och den där karakteristiska klådan i halsen satte in.. Hjärtklappning, men det vet jag inte om det berodde på paprika eller rädsla. Det är liksom ingen höjdarkänsla med ordentlig allergisk reaktion …”

Detta hände Knaskorken på kvällen den 22 augusti. Och det behöver man inte vara knaskork för att råka ut för. Det räcker med att vara parikaallergisk.

Och paprika finns i mycket mat. Ofta som krydda. Och då kanske det inte märks förrän det är för sent. Just det hände Knaskorken.

Krögare se hit!

Ni måste ta er profession på allvar! Är ni krögare ska ni fatta att en som klart säger ifrån att den inte tål paprika ska heller inte serveras paprika! Fattar ni inte det?

”Men, du sa väl till dem att du inte tålde paprika?!”, sa Grevinnan Blåst.

”Jodå, jag var väldigt tydligt med att jag inte tål det, men …”, svarade Knaskorken.

Till ni krögare som inte begriper, här kommer lite info: Allregimat.com.

Ta ert jobb på allvar! Förkovra er!

 

 


1000 skäl till Rozie

1000 skäl att titta in, bilden nedan är ett och här är ett annat.