Kategorier

Arkiv

Rättsrötan bara växer

Friad igen!

Och så långt är ju allt i sin ordning, men hur fick det gå så galet och varför straffas aldrig de ansvariga? Får åklagare medvetet begå fel som är så allvarliga att det leder till att man kan döma uppenbarligen oskyldiga människor utan att straffas själv?

SVAR: JA!

Mördarna går fria och tackar säkert Christer van der Kwast.

EXPRESSEN, Sture Bergwall, Pelle Svensson på twitter

SvD granskar Lambertz ”fällande” argument

Annonser

Vem ljög mest – Thomas Quick, eller team Kwast?

Berättigad fråga

Och den ställs av Old Wolf.

Kanske känns ämnet uttjatat, men jag lovar att ni får er en intressant läsning om ni klickar in er hos gammelvargen.

”Quicks berättelser i terapin om sin barndom följde med genom morddom efter morddom. Utan ”Simon” hade inte brotten kunnat förklaras. Åtminstone van der Kwast och Penttinen visste att Quicks berättelse kunde vara fantasier. Varför skulle de annars gömma undan förhören med Quicks syskon? De visste också om att Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren. Dessa fanns i den s k ‘slasken’ och återfanns inte förrän 2009. Hade Simon avslöjats, hade sagan tagit slut redan 1994.

För gammelvargen är det svårt att dra andra slutsatser än att van der Kwast och Penttinen redan från början förstod att Quick ljög eller fantiserade. Karriären var viktig, även om man behövde offra en psykisk sjuk människa, för att nå denna berömmelse. 
Frågan är vem som var största lögnaren Thomas Quick, eller team Kwast?”

”Quicks” egen blogg: Sture Bergwall Vägen till frihet


Konspiratörerna

Ko-koo, ko-koo, ko-koo!

Ja, just så avslutar Jan Guillou en artikel som sticker ut som extraordinärt bra och mer än läsvärd. Läs den, det är ett måste! ”De sammansvurna har framför allt en sak gemensamt. Det är katastrofalt för dem alla att ”Sveriges värste seriemördare Thomas Quick” visat sig vara oskyldig. Ingen polis i Sveriges historia har som Seppo Penttinen lyckats snickra ihop förhör som i åtta fall övertygat en domstol om en oskyldigs skuld. Åklagaren van der Kwast har nordiskt rekord när det gäller vinnande mordåtal mot en oskyldig. Advokaten Claes Borgström har motsvarande advokatrekord. Gubb Jan Stigson i Dala-Demokraten har haft grundligt fel i över 300 artiklar, också det sannolikt rekord.”

Andra inlägg av Skvitt:

Skandalen bara växer!

Rättsröte-skandalen

Om Lambertz-marodören

Inlägg av andra:

”Seppos list”

Borde Lambertz avgå? « Juridikbloggen

Vinden viskar mitt namn: ”You got Mail, Mr Lambertz

Tjofaderittan Lambertz! « bengtericsson

http://sturebergwall.wordpress.com/

Artiklar:

Lambertz klöser sig fast i svagisen | Kultur | SvD

Här är Quickutredarnas nya strategi | Inrikes | SvD

Lambertz i mejl om Quick: Våra ”fakta” är pulveriserade | Nyheter 

Göran Lambertz: Thomas Quick-affären är ett journalistiskt haveri 

Sven Anér: Palmemordet: Lambertz igen: Nu är Quick skyldig!

Advokatkritik mot Lambertz

Lambertz måste avgå självmant | Eva Franchell | Ledarkrönika 

Mail:

Läs Lambertz mejl

Böcker:

Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare (inbunden)

HOS KULTURBÄRARNA KAN MAN KÖPA “THOMAS QUICK ÄR DÖD” OCH MÅNGA ANDRA TITLAR.


Rättsröte-skandalen

Det handlar om Quick-domarna

”Att det finns saker att gå till botten med är odiskutabelt. Vilken roll har Säters sjukhus haft i det hela, vilken vård bedriver man och vilken rättssäkerhet har man som tvångsintagen psykpatient? Vilka kunskaper har svenska utredare om internationellt sett välkända fenomen som falska erkännanden och ‘terapeutiska förhör’? Vilken ledarskapskultur inom polisen får ifrågasättare att straffas och sorteras bort? Vad får en rättsmedicinare att agera betjänt åt åklagaren?”

Mitt betyg på inlägget av Old Wolf, som du läser i sin helhet här:

”Fantastiskt välskrivet. Jag håller helt med dig till sista stavelsen!
Delar detta på FB.

/Skvitt”

Uttdrag ur AB-ledare”En gigantisk rättsskandal”: ”Inte ett ord var sant.

Thomas Quick vårdades på Säters sjukhus och för uppmärksamhet och droger ljög han ihop den ena historien värre än den andra. Till slut började han erkänna mord. Åklagaren Christer van der Kwast tog över och tillsammans med polis och psykologer formade han Thomas Quicks vidare berättelser.

Alla invändningar avfärdades. Thomas Quick erkände ett mord som begåtts samtidigt som han konfirmerades i en annan del av Sverige. Bildbevis, präst och delar av församlingen vittnade om Quicks oskuld, men vittnesmålen försvann.

”Annars är rättegångssystemet tänkt att fungera som ett tvåpartsförhållande där advokaten ska vara den part som pläderar mot åklagaren. Men i fallet Thomas Quick talade alla med samma mun.”

Nu är det ju så, ifall någon kan ha undgått det, att det svenska rättsväsendet ”aldrig kan göra fel” i sina egna ögon och hur fel man än gör har man ju alltid gjort rätt. Och framför allt, ingen ställs någonsin till ansvar för sina fel utom i undantagsfall poliser. Men högre upp i rättsväsendet är man helt immun mot precis allting oavsett hur fel man har handlat.

”Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik” Hannes Råstam

DN Debatt: ”Att utreda ansvarsfrågan i fallet Thomas Quick handlar inte om att brännmärka ett antal olämpliga och i vissa fall kriminella tjänsteut­övare; att utredarna förde domstolarna bakom ljuset, vilket är brottsligt, står nogsamt noterat av åklagare i olika resningshandlingar.”

Det är ett märkligt ställningstagande samtidigt som det stryker under vad jag nyss sa om immunitet. Kriminella inom rättsväsendet ska inte brännmärkas! Nej, kanske inte rent fysiskt, men visst ska man straffa människor även om de råkar arbeta inom rättsväsendet! 

Debattören tycks nöja sig med avsked: ”Alla offentliganställda kan inte vara laglydiga, och alla kan inte vara felfria. Men missköter man en offentlig position där man är i ställning att avgöra andra människors öden, är det samhällets ansvar att befria en från densamma.” Varför en sådan särbehandling av just dessa lagöverträdare?

Från samma debattartikel på DN:

”Ett antal rutinerade poliser vid Rikskriminalen som tidigt kom fram till Quicks oskuld valde tystnaden i stället för att stöta sig med sina överordnade.” Jo, jo! Det har tidigare uppmärksammats att man inom polisen inte vågar föra fram kritiska synpunkter.

Ett närliggande inlägg som jag skrev nyligen: Åter igen: det är en klassfråga

Sture Bergwall (Thomas Quick) blogg nr 1 och blogg nr 2. Det är bara den senare där det går att kommentera.

Citat från Berwalls sista inlägg på den senare bloggen: ”När RÅ:s åklagargrupp nyligen lämnade in resningsansökningar i de två fall som återstod demonstrerades samtidigt det rättsliga haveri som TQ-domarna är. Nu återstår att med lika stor tydlighet visa haveriet Säter: den egenartade Margit Norell-terapi som bedrevs i kombination med fri narkotikatillång, anstaltens samverkan med åklagare, polis och så kallade experter och att de åtta fällande domarna inte varit möjlig utan detta.”


Barnläkarrättegången – några reflektioner

Om ett åtal

Häromdagen kom beskedet: barnläkaren friades i tingsrätten och åklagaren tänker inte överklaga. ”Tingsrätten underkände helt den bevisning som åklagare Peter Claeson lagt fram när domen offentliggjordes den 21 oktober. Läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus frikändes helt, samtidigt som det analyssvar från Rättsmedicinalverket som åklagaren byggt en stor del av sitt åtal på underkändes.

… 

En ändring av tingsrättens friande dom i hovrätten kräver sannolikhet att ny bevisning kan åberopas. Någon ytterligare bevisning finns inte och inte heller någon annan omständighet som kan ändra bevisläget på ett avgörande sätt, säger Claeson”. /SvD

Därmed är en tre års mardröm för barnläkaren över.

Jag har tidigare skrivit om fallet (Läkare åtalas? Bäddat för ett nytt justitiemord? Nytt justitiemord?).

Först och främst ska sägas att det var en stor skandal att läkaren utan föregående varning hämtades helt odiskret när polisen stormade in på hennes arbetsplats. Det var ju något långsökt att en tidigare ostraffad person plötsligt skulle begå ett dråp på ett spädbarn. Att den dessutom skulle begå fler brott av samma art innan den hann att gripas är väl än mera osannolikt såvida det inte rörde sig om en akut psykos, men i så fall hade väl de andra, förväntat möjliga, dråpen skett samma dag eller dagarna efter. Så skedde inte och det var tämligen långt senare efter dödsfallet som polisen gjorde gripandet på åklagarens order!

Och att sjukvårdspersonal, alla kategorier, inte skulle se symtomen, om det hade handlat om akut psykos, hos en sådan gärningsman är knappast tänkbart. Av det skälet kunde ju saken ha skötts något snyggare än på det mest burdusa sätt som tänkas kan.

Vad åklagaren har gjort är synnerligen allvarligt av flera skäl. Det går ju inte att förneka, måste jag inskjuta, den chock det måste ha varit för läkaren att gripas på detta närmast Gestapoliknande sätt, liksom det har varit för familjen, men även för kollegorna.

Åklagaren har även sannolikt fått en och annan att tänka över sitt yrkesval mer än en gång, både de som redan är färdiga och praktiserande och de som funderar på vilken utbildning de ska skaffa sig. Skall dessa arbetsmetoder bli praxis vågar snart ingen arbeta med vård av sjuka människor.

Uppenbart är att åklagaren har agerat långt innan denne hade konsulterat expertis och därmed handlade han utan minsta kunskap, enär det får förmodas att han saknar medicinsk utbildning och långt mindre äger kunskap om hur man arbetar inom sjukvården, samt saknar allt tänkbart vetande kring hur barnsjukvård fungerar i livets slutskede rent praktiskt.

Frågan är vilken annan yrkesgrupp än åklagare som skulle ge sig in på sakbedömningar helt utanför sitt eget kompetensområde? Skulle till exempel en meteorolog ifrågasätta en specialistläkare, eller en pilot, en kärnfysiker, en matematiker eller någon som helst annan yrkesgrupp, akademiker eller ej? Nej, självklart inte.

Det här betyder att åklagare har en makt långt utanför det vanliga, vilket ställer extra krav på långt mer än juridiskt kunnande och handläggande. En omdömeslös åklagare kan ödelägga liv.

Det barnläkaren utsattes för hade kunnat framkalla suicid handling och kanske var det endast närståendes och kvalificerade kollegors starka stöd som förhindrade sådan handling. Därom vet vi inget, sannolikt inte ens barnläkaren själv, men en sak är klar; tiden fram till nu måste ha varit en tid av psykiskt lidande av mastodontiskt format.

Jag tror inte att många åklagare ens reflekterar i dessa banor och jag är av den övertygelsen att åklagare i allmänhet har vissa personlighetsdrag oförenliga med normal empatisk förmåga och även oförenligt med normalt samvete, skuld och skamkänslor. Den övertygelsen har växt fram genom åren och grundar sig ursprungligen på vissa uppmärksammade fall. Senare stärktes bilden efter att ha diskuterat saken med en god vän inom rättsväsendet.

Åklagaren misstänkte dråp. Exakt vad dråp är tror jag framgår klargörande tydligt av Wikipedias text: ”I svensk rätt definieras dråp enligt tredje kapitlets andra paragraf i brottsbalken som den lindrigare formen av mord.

Brottsbalkens 3:e kapitel, 2:a paragrafen: ”Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.”

För dråp döms den som dödat en person, om gärningen med hänsyn till de omständigheter som föranlett den eller i övrigt är att anse som mindre allvarlig. Avgörande är ofta huruvida handlingen kan anses ha skett i hastigt mod (dvs. ej under lång tid överlagt och planerat), gärningsmannens sinnestillstånd eller vilka förberedelser gärningsmannen vidtog. Straffet för dråp är i Sverige mellan sex och tio års fängelse. Brottet bedöms alltså lindrigare än mord, men hårdare än vållande till annans död. Precis som vid mord, men till skillnad från vid vållande till annans död krävs också uppsåt, det vill säga att gärningsmannen antingen hade för avsikt att döda offret eller åtminstone var helt likgiltig inför att handlingen skulle kunna leda till personens död”

I mitt inlägg ”Läkare åtalas?” skriver jag bland annat:  Frågan är varför en läkare skulle försöka ta livet av ett barn.”

Det är egentligen ganska långsökt att så skulle ske. Jag vill nog påstå att sannolikheten är avsevärt större att en åklagare skulle kunna begå en sådan överlagd handling med tanke på generellt sned personlighetskonfiguration, men ändå kan jag inte erinra mig ett enda fall vare sig i Sverige eller utomlands, vilket inte betyder att det inte kan ha skett.

Mer troligt är att en läkare inte uppsåtligt men genom oavsiktlig felbehandling vållar en patients död. Sådant har skett och kommer att ske även framgent därför att misstag av olika skäl alltid kan råka begås.

Alla misstag anser jag ska gå till intern utredning, som jag skriver i nyss nämnda inlägg och fortsätter: ”Det ligger ett synnerligen stort värde i det (intern utredning). Det handlar om säkerheten i vården, kvalitéten och nu förklarar jag varför:

Om alla tillbud och olyckor rapporteras internt inom vården utan att man ställer någon till svars då ökar chansen att man anmäler enligt Lex Maria istället för att ‘sopa allt under mattan’ för att rädda sitt eget eller kollegas skinn. Anmälningar utan risk för påföljd innebär att rutinerna kan ses över så att vården blir bättre och misstagen inte upprepas. Exakt denna policy har man inom flyget, därför är det så säkert i dag!

Om sådana misstag i stället går till åtal, då försöker man kanske dölja dessa misstag om det går. Ibland går det. Resultatet blir att orsaken till misstagen inte rättas till.”

När ett misstag begås handlar det nästan alltid om en händelsekedja där varje enskild detalj inte leder till misstag och ej heller väcker uppmärksamhet. Man kan likna en normal händelsekedja, som slutar i ett misstag, vid ett antal väggar med hål placerade på olika ställen på varje vägg. Om alla väggar står i rätt position kan ingen stång stickas igen samtliga hål och inget misstag sker. I sällsynta fall råkar väggarna vara förskjutna så att det bildas en rät linje genom samtliga hål och en stång kan föras igenom varje hål. Då och endast då får vi ett misstag.

Det här är inte min liknelse. Den liknelsen används i utbildningar för att visuellt åskådliggöra hur misstag och olyckor kan inträffa. Och dessa imaginära väggar identifieras och blir föremål för både utredare och forskare och är en metod som fått stor framgång inom flygsäkerhetsarbetet, men nu även praktiseras inom sjukvård.

Med tanke på alla uppseendeväckande ingripanden, gripanden och utredningar som polis och åklagare gör och alla märkliga domar som avkunnas, samt alla oskyldigt dömda, måste detta sätt att tänka för att förbättra rättssäkerhet vara en fullkomligt okänd och till och med oönskad kvalitetssäkringsmetod. Vad som däremot är regel inom rättsvårdande myndigheter när något går snett är att dölja det, förneka det och obstruera och manipulera varje utredning som trots allt, efter svåra motgångar och hårda påtryckningar kan komma igång, med påföljd att felen sällan erkänns och verksamheten fortsätter med samma misstag gång efter annan oförändrat och ingen ställs till svars. Korruption i rättsväsende har alltid i alla tider varit dess signum.

Detta förklarar varför kvaliteten i rättsväsendet inte uppvisar någon positiv trend över tid, snarare går den åt motsatt håll. I vart fall har det gång efter annan fattats beslut som alldeles uppenbart inte kan annat än öka rättsosäkerheten, men då inga kvalitetsmätningar görs och ingen statistik kan föras på material som inte ens har samlats in kan mitt påstående vare sig styrkas, ifrågasättas och än mindre motbevisas.

Får sjukvårdens egna utredningar skötas i lugn och ro med målsättningen att hitta de systemfel som oftast leder till tillbud och olyckor och dessa systemfel identifieras och åtgärdas, då är allt gott och väl. Om en åklagare tar över skiftar fokus från VAD som var felet till VEM som gjorde fel och DET som skulle behöva förbättras för att förhindra nya liknande händelser förblir oförändrat då det ju faller utanför fokus. Därav följer att en åklagares intrång på detta område är liktydigt med en katastrof för säkerhetsarbetet oavsett inom vilket område det än är.

Ett bra exempel på hur det går när åklagare tar tag i sjukvårdens olyckor är det så kallade dialysmålet*. En patient fick rengöringsmedel från dialysmaskinen in i sitt blodomlopp istället för sitt eget blod renat. Patienten avled. Sjuksköterskan dömdes för vållande till annans död. Orsaken var att de olika reglagen inte tydligt visade vilket läge som var rätt och fel. Det var således maskinen som var så konstruerad att den inbjöd till misstag. Det kom sjukvården själv fram till, men rättsväsendet ville ha en syndabock, inte ha en förbättring av maskinen!

Ett gott säkerhetsarbete identifierar ganska snart om någon avsiktligt gjort fel. I de fallen bör ärendet lämnas till åklagare om den avsiktliga och uppsåtliga handlingen är grov.

Detta felsökande säkerhetsarbete skall inte förväxlas med och ej heller jämföras med när polisen utreder sina egna misstag och eventuella brott. Det arbetet utförs av den vanliga polisen av personer som har ett kollegialt samförstånd och gemensamma erfarenheter med ett närmast korrupt resultat som följd. Motsvarande förhållanden råder inte inom flyg eller vård.

Barnläkaren har nu rätt till skadestånd på ett icke oansenligt belopp. Det får vi skattebetalare stå för. Och ingen undersökning kommer att göras kring varför åklagaren handlade fel. Det finns ingen överåklagare som griper in och häktar åklagare Peter Claeson trots att vi nu vet att han har gjort sig skyldig till ett allvarligt fel i tjänsten, så som han trodde att barnläkaren hade gjort. Det bevisar en hel del av mitt ovan förda resonemang om frånvaron av kvalitetssäkerhetsarbete inom rättsväsendet.

Ej heller har mig veterligt åklagare Peter Claeson bett barläkaren om ursäkt för allt det lidande han åsamkat barnläkaren. Det är inte heller att vänta sig av en åklagare, som jag uttryckte det: ” att åklagare i allmänhet har vissa personlighetsdrag oförenliga med normal empatisk förmåga och även oförenligt med normalt samvete, skuld och skamkänslor.”

Dessa personlighetsdrag uppvisar ju till exempel åklagare Christer van der Kwast, som ju byggde hela sin karriär på lögner och förfalskade bevis utan samvete, skuld och skamkänslor, trots att det dessutom föreligger ett stort mått av manipulationer för hans egen framgångsrika karriärs skull och utan att han behöver stå till svars för det! Det finns tillräckligt att läsa om Christer van der Kwast på nätet för den som söker, så dessa påståenden kräver inget ytterliggare från min sida att bevisa, här är 1. 2. 3. exempel.

Åklagare Barbro Jönsson, som utsattes för bombdåd mot sin villa i Trollhättan, intervjuades i TV-soffan långt senare. Där berättade hon att hon hade velat bli advokat från början, men under juristutbildningen insåg hon att som åklagare hade måna fördelar. En åklagare kommer in på ett tidigt stadium och kan styre utredningen på ett helt annat sätt. Advokaten kommer i efterhand och har inte samma resurser. Därför valde hon att bli åklagare i stället.  Det här säger en hel del. Det är ett avslöjande av ett systemfel som alla känner till, men inge gör något åt. Och just därför borde det krävas åtminstone det allra lilla minsta av våra åklagare att de gör ett anständigt jobb och när så inte sker ska de kunna få stå till svars. Men så är det inte, som jag ovan har bevisat. De kan kränka människor, få dem fällda för grova brott som de väl vet att de är oskyldiga till, de kan sätta sig över gällande lag och ändå få stöd från såväl Riksåklagare som Justitiekansler.

Jag anser det vara hög tid att skapa debatt kring hur illa vårt rättsväsende fungerar. Det är inte meningen att åklagare ska kunna behandla människor och det måste finnas en gräns för hur mycket deras fel får kosta skattebetalare och oskyldigt anklagade människor. Det finns många åklagare som vi helt enkelt inte har någon nytta av.

– – –

* Här kan ni läsa om ett annat fall där rutiner inte följts och misstag har gjort med fällande dom som följd.