ALS, PEG och vardagsmödor

Om Susanne Sellbergs dagliga kamp

Hon är inte ensam om att kämpa med att få ekonomin att gå ihop. Många andra sjuka har samma problem.

Men hon berör och jag har skrivit om henne förut.

Nu har hon, som en del vet, en kronisk sjukdom med endast en utgång, döden, om inte vetenskapen gör snabba framsteg nu genast. Med hela mitt hjärta skulle jag önska det, men det är väl orealistiskt.

Som det nu är sitter Susanne i rullstol medan musklerna förtvinar och en dag drabbas även andningsmuskulaturen. Det är inte svårt att inse vad det leder till.

Det det hittills har lett till är att Susanne inte kan gå, inte kan hålla i saker på ett normalt sätt och inte äta som normalt. Och nu har det kommit till en punkt när hon måste inta sin föda i flytande form via sond rakt in i magsäcken. Då slipper hon sätta i halsen, men hon går också miste om fröjden att njuta av smakerna.

Det är mycket hon går miste om. Var och en kan tänka själva, så jag behöver inte rada upp allt det här.

Hon kan fortfarande skriva på facebook, vilket jag tror glädjer henne mycket. Jag tror att det är hennes fönster mot yttervärlden, väl behövt, även om hon inte tycks vara ensam. Ja, som jag förstår det.

Hjälpmedel

Var och en förstår säkert att det behövs hjälpmedel, men även mycket mera än så och mycket som man kanske inte tänker på, men hon har skrivit om det och jag har återgivit det i inlägg.

Tidigare inlägg om Susanne Sellberg.

Att våga

Att drömma om sälar!

Man kan inte leva på bara ett gott humör!

Till minne av Monica

ALS – en inhuman sjukdom

Moder Teresas mest kända dikt

Till sist en länk för att läsa: tidningsreportaget med Susanne Västmanlands Läns Tidning.