Kategorier

Arkiv

Hjälp eller stjälp

Citerar Islin

”Är du ute efter att hjälpa eller att stjälpa? /Islin

Ibland undrar jag verkligen vad jag har både psyk och boendestödet till när allt de gör är att KLAGA på mig. Inget jag gör tycks någonsin vara rätt.

Jag har haft en riktig skithelg. Varit i kontakt med nattpersonalen både lördag och söndag. Trots att det bara var män som jobbade i jouren. Jag var väldigt stolt över det. Att jag trots min skepsis och osäkerhet inför män faktiskt försökte ta hjälp utav dem. Lägg märke till var.

Idag träffade jag samordnaren för boendestödet. Och allt hon hade att komma med kändes negativt. ”Du gör si och sen gör du så och så säger du ditt och datt.” Ingenting är rätt. Utan nej då, jag ”hotar” personalen med att ta livet av mig. Que? Hotar? De säger att jag ska ta hjälp, tala om när det är kris, när självmords och självskadetankar är starka. Men när jag gör det, då hotar jag.

Missförstånd rakt igenom. Men ibland undrar jag om de ens försöker förstå. Om jag säger att jag har självmordstankar och känner för att göra något dumt så säger jag ju det för att jag vill ha hjälp. Jag vänder mig till dem för att kunna låta bli. Hitta en annan utväg. Vad är annars vitsen med dem? Hur vill de att jag ska säga? Om jag hade tänkt göra något dumt, så skulle jag förstås inte tala om det för dem. Jag är väl inte helt korkad. Om jag ville ta mitt liv så skulle jag ju göra allt för att få dem att hålla sig borta.

Om jag inte får tala om att jag mår dåligt. Om jag inte får tala om när det känns som jag inte vill leva. Vad ska jag då säga? Är det bättre att jag ljuger? Säger att allt är bra och gör något destruktivt. Jag kan inte se hur det skulle fylla någon funktion. Då kan jag ju lika gärna säga upp dem på en gång. För vad ska jag då med dem till, om de bara är ännu fler personer jag måste ljuga för?

Jag är ledsen och besviken på att allt alltid vänds till mitt fel, att jag gör fel och måste ändra på mig. /Islin

Vem som helst kan komma att må dåligt psykiskt. Det är inte märkligare än att man kan må dåligt fysiskt.

Synen på psykiska besvär och psykisk sjukdom har blivit bättre över tid. Men jag minns en tid då sådana besvär var rent skamliga. De sjuka stängdes in på avdelningar och släkt och anhöriga skämdes och hoppades att personalen kastade bort nyckeln.

Så är det inte i dag, tack och lov. Många som förr var inlåsta hade klarat sig ute med hjälp, om den hade funnits. I dag finns hjälp.

Men hur är det med kvalitén?

Hjärtsjukvård och särskilt transplantation, det är finfina grejor med hög status. Men geriatrik och psykiatri, det är alltjämt något som har mycket låg status. Ändå är det avsevärt mera krävande vårdformer. Krävande på så sätt att personalen måste se det osynliga, till skillnad från till exempel ett helt uppenbart benbrott, som man vet exakt var det är och exakt hur det ska lappas ihop.

Tänk dig att du kommer in på sjukhus med armbrott och det inte finns en läkare där. Personalen ringer jouren som kommer när den har tid. Och personalen består av några skolungdomar som bättrar på ekonomin och helst sitter och nojsar i personalrummet tillsammans med biträden och undersköterskor, samt några få sjuksköterskor, som samtliga säger: ”Du får vänta, vi är upptagna”.

OK, jag spetsar till det för så får det ju inte gå till. Men det är inte alldeles överdrivet att säga att det är just så det går till inom psykiatrin, som kanske är sjukvårdens allra svåraste specialitet, men med den lägsta statusen.

Du läste just Islins inlägg.

Vad tänkte du då?

Jag tänkte i vart fall: ”Så djävla inkompetent!”

Och det är precis det jag menar.

”… allt de gör är att KLAGA på mig. Inget jag gör tycks någonsin vara rätt.”

Tänka sig, personalen vet bäst! Och patienten vet sämst. Och därför vet den inte sitt bästa. Därför gör den fel. Så det finns skäl att klaga. KLAGA på patienten, som inte gör som personalen finner vara bäst!

Förlåt en fråga: Ser de in i en sårad själ, dit inte ens röntgen når och som inte går att analysera med blodprover?

”Idag träffade jag samordnaren för boendestödet. Och allt hon hade att komma med kändes negativt.”

Hur upplyftande är det? Och så blir det ju bara ”Missförstånd rakt igenom.”, så klart. ”Om jag inte får tala om att jag mår dåligt. Om jag inte får tala om när det känns som jag inte vill leva. Vad ska jag då säga? Är det bättre att jag ljuger?”

Så djävla inkompetent!

Islin ställer hela problematiken på sin spets! Den problematik som genomsyrar hela psykiatrin.

Att vanligt folk kan tycka att de som har psykiska problem inte kan tas på allvar för att de är sjuka i huvudet må vara, men när till och med psykiatrisk profession utgår från att så är fallet, ja då är det ingen profession! Då är det inkompetens på hög nivå!

Kompetens är i detta fall att lyssna, ta på allvar, fråga, komma till klarhet! Detta gör man tillsammans! Tvåvägs kommunikation! Kan de inte fatta det själva ska de byta yrke!

Det är ju just detta som Islin lyfter fram, INGEN LYSSNAR och ALLA har sina egna SYNPUNKTER! Alla vet bäst och patienten vet sämst! Så djävla inkompetent!

Och nu ska jag förklara.

I ett psyke med kaos finns ändå all kunskap om vad som är fel, kanske inte varför, men vad. Och det finns innerst inne också i allmänhet en kunskap om vad som ska göras, vad som behövs, vad som är viktigt. DET vet inte personalen, oavsett hur mycket utbildning de än har. Det är den enskilde patienten det gäller och den är unik. Den måste man lyssna på. För felet med patienten är just kaoset, som gör att den behöver hjälp med att sortera sina tankar, få struktur på dem och reda ut sina behov, samt strukturerar en lösning som passar just henne, hennes unika personliga situation och personliga behov. Det är inte det som passar personalen som ska vara målet! Då kan det bara bli ett misslyckande och ingenting annat. Och det är väl vad psykiatrin är som allra bäst på, att misslyckas!

Jag kikar i Islins blogg.

Den 19 september 2012 skrev hon sista inlägget. Det finns 14 kommentarer inklusive Islins. Hon skrev sista kommentaren 25 september 2012, 18:27.

I dag är Islin död. Hon tog sitt liv. Frid över hennes minne.

Må de som trodde sig arbeta så professionellt med henne fundera över sina egna insatser och om de var så särskilt professionella att de gjorde skäl för sin lön och utbildning.

Några bloggar till Islins minne

Baraenbildavmig

Entrevligtjej

Erviluca

Eva Lev Livet

Grevinnan Blåst

Halloj världen

Kyrkis 1, 2,

Livet på min isbit

Madonnan

Mitt Hopp, 1, 2.

Peggy Bell of Sweden

PluppasKrypin

Tänd ett ljus för Islin

Uppdaterat:

 ”Under sex veckor har vi granskat svensk psykvård i Aftonbladets öppna livegranskning, Piller pengar psykvård. Vi har träffat människorna i psykiatrins väntrum, de som klarats av i vårdgarantin men fortfarande väntar på den riktiga hjälpen – många i flera år.

 Vi har kartlagt dem som psykiatrin inte kunde hjälpa: de 1 446 människor som de senaste fem åren tagit sina liv när de fortfarande var under vård. Vi har granskat lex Maria-anmälningarna som pekar ut allvarliga brister.

 Tusentals människor har hört av sig: patienter, skötare, läkare och verksamhetschefer. De berättar alla om en psykiatri som inte räcker till, som inte är tillgänglig för dem som är allra svårast sjuka.

 Ändå fortsätter nedmonteringen: personal och sängar försvinner när landstingen måste spara.

I dag publicerar vi slutsats #1: Stoppa sparandet – rädda liv.” Läs resten på AB

Psykiatrireformen – Wikipedia

psykiatrin faller snabbt

Bloglovin – psykiatri

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva