Kategorier

Arkiv

Svantes kött

Skillnad på kött och kött

Svante köpte kött, men det var inte bra. Så han skrev om det.

Ja, han skrev och klagade och fick svar. Läs om det här!

Svantes brev återgivet i en kommentar hos mig:

Svante Svensson

17 november, 2012 kl. 12:00 

Skrev detta mail till Naturkött.
Så här såg det ut när jag skar upp förpackningen, jag köpte hos ICA i Ytterhogdal igår. Detta är inte entrecote, se bilden, det lilla vita i skivorna är senor, och segt att skära. Vilken sorts kött det är kan jag inte bedöma, så hjälp mig att fastställa detta.

Med besviken hälsning.
Svante Svensson
På begäran. (Bilden är samma som i mitt inlägg.)
Svante”

Annonser

16 kommentarer on “Svantes kött”

  1. Svante Svensson skriver:

    Nog är det förjäkligt att man inte vågar köpa en köttförpackning, och kunna lita på att det är det köttet som står på etiketten. Tack för uppmärksamheten.
    Svante

    • skvitt skriver:

      Jo, det håller jag absolut med om.

      /Skvitt

      • Svante Svensson skriver:

        Jag skrev detta svar på din kommentar hos mig.

        Vad gäller Oxfilé delar jag din uppfattning, och det beror på att filén inte kommer från en Oxe utan från en ännu inte färdigväxt Tjur, eller Kviga. Det smakrikaste nötköttet du kan få tag på idag kommer från en slaktad mjölkko, ibland kan det vara segt, men smaken uppväger detta tuggmotstånd. Griskött, som du skriver är billigare, men varför finns inte fläskkotletter med ben att köpa längre, och vad är ytterfilé för något. Fläskkarré med ben är nog det bästa man kan hitta i butiker i Norrland. Varför fastnar stekfläsk i stekpannan, och ger en brun smet i botten på pannan det hände aldrig förr, då kunde man steka i torr panna, och hälla av fettet, och ha till att breda på mackor. Gissar att livsmedelsindustrin vill att vi ska köpa deras malda produkter.
        Svante

        • skvitt skriver:

          På grund av allt fettstänk vid fläskstekning kör jag fläsket i ugnen istället. Just det med flottet har jag inte tänkt på. Det är väl bara det rimmade fläsket som beter sig så, inte det färska.

          Men en sak är säker, man får nog sällan naturprodukter nu för tiden. Allt är behandlat på olika sätt.

          Vad gäller benfritt så föredrar jag faktiskt det och förstår inte vitsen med att bära hem ben och sedan kasta. Kan du förklara?

          /Skvitt

          • Svante Svensson skriver:

            Smaken sitter till stor del i benhinnorna, som är smakbärare på samma sätt som med fettet i nötkött. Jag kan också tala om att ytterfilé är det utskurna köttet från fläskottletten. Jag är övertygad om att benen som vi inte får längre går till något mera lönsamt. Enligt vissa rykten används potatismjöl när man rimmar stekfläsk, idag ligger inte fläsket i saltlag, utan sprutas med saltlösning. Sen en fråga när jag var barn fanns det en fisk som kallades Kabeljo, det var någon sorts saltad Torskfisk vet du om den finns kvar?
            Svante

            • skvitt skriver:

              Tack för upplysningarna. Det här kan du uppenbarligen mycket bättre än jag.
              Om kabeljo vet jag ingenting och således inte heller om den finns kvar. Jag trodde kabeljo var en växt!

              Wikipedia: ”Kabeljo är torkad och saltad torsk, vanlig mat i Spanien och Portugal.
              Kabeljo avser i första hand stor lekmogen torsk, sådan som främst förr torkades och nersaltades. Den såldes förr i tunnor eller fjärdingar (1/4 tunna) för export. På spanska kallas den bacalao, på portugisiska bacalhau på italienska baccalà och på latin baculum/baculus. Ursprungligen härstammar ordet från det norska ordet backefisk som tidigare var synonymt med torsk. Backe är norska för den trälåda där den långrev som användes vid torskfiske förvarades.
              Backe omvandlades i spansk språkmun till bacalao och i italiensk till baccalà. På grekiska bakaliaros. De stora katolska länderna Portugal, Spanien och Italien var de största importörena av norsk backefisk. Det är intressant att notera att den spanska/portugisiska benämningen blev så dominerande att den återinfördes till norra Europa (med konsonantomkastning) som kabeljo. Jämför även medelnederländskans ‘ca(b)elyau’, ‘kabel-jauw’ och ‘kabeljau’ (även på tyska) – stor torsk.
              Kabeljau var också efternamnet på en rik nederländsk handelssläkt som lanserade Kabeljau-torsken över Europa. En av sönerna emigrerade till Göteborg under 1600-talet och sålde klippfisk i Sverige. Namnet kabeljo används ibland felaktigt för torkad och saltad spillånga och lubb.”

              http://sv.wikipedia.org/wiki/Kabeljo

              Fler uppslag: http://www.google.com/search?q=kabeljo&rls=com.microsoft:sv:{referrer:source?}&ie=UTF-8&oe=UTF-8&sourceid=ie7

              /Skvitt

              • Svante Svensson skriver:

                Kabeljo var god, och som barn var det en av mina favoriträtter, kokt, med potatis, och vitsås. En rätt till som jag gillade var paltbröd, med fläsk, och vitsås. Blodpudding var också på den tiden riktigt gott, numera bara bukfylla. Här kan jag ta upp Tomaterna du har en bild på, de har tappat smakgenen, undrar om inte andra gönsaker har råkat ut för samma sak.
                Svante

    • skvitt skriver:

      Ja, den är godkänd. Att rent usel entrecote kan säljas för dyra pengar och att kött kan säljas som entrecote utan att vara det beror nog på kunders bristande kunskap i vissa förekommande fall. Hört vid köttdisken i snabbköpet om en prima entrecote: ”Nej den kan vi inta ta, Sture! Det är ALLDELES för mycket fett!”

      Nog för att jag tror att de flesta vet hur entrecote ska se ut, men det finns sådana som tror att det blir entrecote bara man steker en oxbringa så den är blodig eller medium. Minst en kan jag erinra mig genom åren som har trott det.

      /Skvitt

      • Svante Svensson skriver:

        Det är som du skriver den är godkänd, men inte mer, köttet kommer från ett ungt djur, och är alldeles för ljusrött. Det som slaktas idag är ungnöt, och där har inte köttet mognat. Ett exempel på det är att du aldrig hittar Nötlever i butik idag utan endast ungnötslever. Samma sak med Fårkött, som numera kallas Lammkött oavsett om det är ett äldre djur man säljer köttet från, kan man hitta Lammkött, som är från ett äldre djur, och är slaktat på rätt sätt får man ett kött som många gånger slår Lammköttet. Det viktigaste när man slaktar Får är att pälsen, eller händer som hanterat pälsen inte kommer i kontakt med köttet. Får du ett Fårkött som smakar yllestrumpa är det felslaktat.
        Svante

        • skvitt skriver:

          Jag är imponerad av dina kunskaper på området!

          Jag äter aldrig får och lamm eftersom jag har råkat få den där ullsmaken i munnen. Efter din redogörelse är jag beredd att kanske chansa en gång på att få lamm som är rätt slaktat. Hur vet man det, förresten? Ja, alltså innan man börjar äta.

          /Skvitt

          • Svante Svensson skriver:

            Försök att hitta en fårbonde, som svartslaktar, eller har en duktig slaktare. Var med vid slakten, och kolla om den som flår djuret sköljer händerna ordentligt efter att skinnet är avdraget, jag fick lära mig det av en slaktare, som slaktade ett får jag köpt, och det smakade absolut inte yllesocka när det åts upp. Numera är det faktiskt sällan man får felslaktade Får, det var vanligare för 20 år sedan. Men innan man förtär köttet vet man ju inte riktigt, och inte kan man lukta sig till det då det är förpackat.
            Svante

            • skvitt skriver:

              Nej, slakten vill jag inte se. Men kanske jag chansar i köttdisken en dag. Upplyftande att höra att det var vanligare förr att det smakade ull. Det är ju bortåt 30 år sedan jag råkade ut för det på en billig vägsylta.

              Jag äter ganska mycket fisk. Kanske 50/50. Det känns bättre i samvetet, liksom.

              /Skvitt

              • Svante Svensson skriver:

                Att vara med vid gårdsslakt stör mig inte alls, däremot att vara med vid slakt i storslakterier, där man slaktar på ackord stör mig. Där tar man ingen hänsyn till djuren. Det allra bästa är att köpa djuret på liv, och låta en erfaren slaktare utföra slakten hemma. Kan man sedan stycka själv blir det mycket billigare. Jag är ju uppväxt med Mormor, och Morfar, och de var innan de flyttade till stan Statare på gårdar på Värmdö, de lärdomar de delade med sig av hur man tog reda på allt från djuret vid slakt finns kvar hos mig. Det är många styckningsdetaljer, som inte finns i butik idag, t.ex. slagsida, som var perfekt till dillkött, både från Nöt, och Får.
                Svante

                • skvitt skriver:

                  Visst är det så.
                  På kommersialismens effektiva profitaltare offras precis allt som offras kan.
                  Så visst bör gårdsslaktat vara att föredra.

                  En bonde som har sett sina djur födas och som har gått omkring och sett till deras hälsa och trivsel blir ju fäst vid dem. Då vill de också slakta dem på skonsammaste sätt. Jag antar att många bönder känner en viss sorg att behöva göra det, men de har ju inte djuren för skoj skull. Det går det inte att leva på.

                  Därmed inte sagt att alla bönder har hjärta och empati. Vi läser ju ibland om de vidrigaste förhållanden för djuren, men det är undantag.
                  Mitt emellan undantagen och de kärvänliga bönderna finns stordriftsbönder. Man kan ju inte älska 100 kor, 200 grisar och 10.000 kycklingar.
                  Tyvärr är det de sistnämnda som tar över allt mer. Småbönder har det knapert och är ett utrotningshotat släkte.

                  /Skvitt


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s