Kategorier

Arkiv

Endast en väninnas problem?

Vanvård

Vi har genom media på senare tid tagit del av vanvården inom den privata äldreomsorgen. Jag har själv vid ett flertal tillfällen skrivit om det.

Men det finns även annan vanvård.

Den kom till min kännedom genom en kvinnlig bekant till mig som arbetar inom socialtjänsten och jag har länge funderat på att skriva om saken. Nu, efter att ha talat med en del andra personer med skiftande profession, har jag beslutat mig:

DETTA MÅSTE UPP TILL YTAN!

Något måste ske!

Det måste komma till allmän kännedom! Vanvård är vanvård, vilken vård det än handlar om!

Och i detta fall består vanvården inte i bristande ekonomiska resurser utan om läkare med bristande kompetens! 

Det började med att min bekant ibland berättade om sin arbetssituation.

Det finns klienter som hon, Anita (fingerat namn), är rädd för och det är ju en utsatt situation med ensamarbete i alla sammanhang. Särskilt illa kan det bli när klienten är psykotisk. Anita upplever det så och hennes oro måste ju tas på största allvar.

Jag sa till henne att hon måste lyfta problemet med sina chefer att klienten är både hotfull, oberäknelig och psykotisk.

”Jo, men det har jag gjort”, sa hon.

Och vad hände då”, frågade jag.

”De sa att det var en läkarfråga”.

”Men vad säger läkarna då?”, var ju min självklara fråga.

”Han skulle sänka medicinen!”

”Men var inte din klient psykotisk, hotfull och oberäknelig för att den var undermedicinerad?”

”Jo!” 

Ungefär så gick snacket. Och Anita menar att hon verkligen vet vad hon talar om. En uppenbart psykotisk människa, det vet hon vad det är efter alla år eftersom hon innan hon började arbeta inom socialtjänsten arbetade i psykiatrin, vilket är ett av skälen att hon sätts på jobb med socialtjänstens psykiskt sjuka klienter. Och hon vet vilka underverk moderna mediciner kan göra, men de används med så överdriven försiktighet av vissa läkare att det blir ett problem för omgivningen och ett lidande för patienten. Att vara paranoid är ett helvete för den sjuke och vid lite eftertanke inser även jag att det inte kan vara lätt att känna sig förföljd.

Anita menar att man kan jämföra med vilken sjukdom som helst. Man kan göra jämförelser med att inte få rätt medicinering och dos av läkemedel vid högt blodtryck, vid diabetes och vid vilken annan sjukdom som helst. Eller för att spetsa till det: att man inte får ett brutet ben gipsat.

Frågan som då inställer sig är: Varför kan inte en paranoid psykospatient få adekvat medicinering?

Var det här ett enstaka fall, ett undantag, undrade jag. Men, nej, så var det inte. Det vara bara det senaste fallet i en lång rad av liknande fall, sa hon. Enligt henne var det visserligen inte regel, men vanligt förekommande att hennes psykiskt sjuka klienter inte medicinerades efter konstens alla regler på ett adekvat sätt.

Det här väckte min nyfikenhet. Jag bad att få träffa några av hennes kollegor och det lät sig göras. Hon fixade en liten fest med dem och några andra och jag bjöds in. På ett naturligt sätt gled samtalen in på jobbproblemen och utan att namn nämndes kom det fram att även de andra som var hennes kollegor hade liknande erfarenheter med andra klienter.

Det här var för över ett år sedan och sedan dess har mitt intresse för frågan vuxit. Jag har tagit upp det med flera jag känner som arbetar inom vård och då även med personal inom psykiatrin. Det jag då har hört är ganska skrämmande, även om det inte gäller generellt utan handlar om enstaka fall. Men de enstaka fallen är ganska många.

Vad fick jag veta?

Något av det mest horribla är kanske berättelsen om en cancersjuk kvinna som mådde psykiskt dåligt och sökte på Sahlgrenskas psykakut för ångest hon fått just av sitt cancerbesked. Hon fick två läkarsamtal. Ett akut på kvällen och lades in. Ett nytt samtal på morgonen innan hon skrevs ut. Då, berättade den person på festen, som hade närvarat vid den aktuella morgonens utskrivningssamtal, att psykiatriläkaren sa till henne: ”Du är inte sjuk, men ganska knäpp!”

Någon vård och behandling fick hon inte. Inget psykologsamtal, ingen kuratorskontakt, ingen ångestlindrande medicin, endast en övernattning och ett kränkande utskrivningssamtal!

Mera kom fram på denna fest, som att psykotiska patienter som är undermedicinerade lider, dock utan att alltid inse själva att de behöver mera medicin och framför allt inte just den medicinen de faktiskt blir hjälpta av. Istället, visade det sig, att de ofta protesterar mot medicineringen om de är undermedicinerade. Men då de är adekvat medicinerade mår de bra och sköter sin medicinering eftersom de då inser att de behöver medicinen. När de däremot inte har den rätta medicinen i rätt dos kräver de allehanda andra mediciner och har de sådan ordinerad, som det kallas ”vid behov”, blir det ett evigt tjat om behovsmedicin, som de sällan behöver. Får de inte dessa så självmedicinerar många med narkotika som de kommer över på olika sätt. Inom psykiatrin flödar narkotikan och för patienterna är det sällan svårt att komma över det då det är så många som har de ”rätta” kontakterna.

Vad var då problemet?

Jo, undermedicinerade patienter beklagar sig för läkaren som då inte så sällan sänker medicinen istället för att höja den! Här ska påpekas att det inte är alla läkare som låter sig påverkas av patienternas klagomål, men de finns i alltför skrämmande stor mängd, berättas det för mig. En av mina uppgiftslämnare arbetar inom öppenvård för psykiatri i Göteborg. En annan, som jobbar inom rättspsykiatrin i Göteborg sedan många år, gav mig exempel från flera fall på den här sortens vanvård, med åtföljande våld och hot, vilket hon sa förekom nästan varje dag. Här följer en dialog jag hade helt nyligen med henne. Det var det som till slut fick mig att skriva detta inlägg, trots vissa protester: ”Det kan komma fram att det är jag som har berättat”, sa hon. Det triggade mig ytterligare. Folk ska inte behöva vara rädda på sin arbetsplats eller att vara rädda för att avslöja missförhållanden. Men givetvis avslöjar jag inga namn.

”Jo, men vi är en liten arbetsplats!”

Det låter obehagligt att folk är rädda att föra fram kritik.

”Vad gör ni åt saken?” frågade jag.

”Vi tar upp det på teamen och ber läkaren höja medicinen”.

Och vad händer då?” frågade jag.

”Det beror på vilken läkare vi har, men just nu får vi inget gehör. Den förre läkaren sa bara att vi prövar med denna dos ett tag till. Nästa vecka samma sak, vi prövar ett tag till. Man blir så arg och känner sig så maktlös!”, sa hon.

”Men den nye läkeren, då?”

”Inte ett dugg bättre, snarare tvärt om!”

”Trots hot och våld?”

”Ja, trots hot och våld!”

”Händer det ofta?”

”Hot, ja, våld mera sällan!”

”Hur ofta?”

”Hot kan tidvis förekomma flera gånger på en dag och sedan kan det gå en månad till nästa gång! Våldet är mera sällan, men är det fel patient kan det ske flera gånger i veckan i värsta fall! Sen kan det gå ett år till nästa gång. Det är väldigt olika.” 

”Och det värsta?”

”Förra sommaren, en personal som knivskars och sen rymde patienten efter att ha hotat sig  till att bli utsläppt! Sen rånade han en guldsmedsaffär”

”Det låter inte så psykotiskt i mina öron”.

”Nej, det är nog fråga om psykopati i det fallet och det gör mig också så in i norden upprörd att läkarnas kompetens är så usel att de får psykopater dömda till vård när sådant inte hjälper på dem. De ska ju ha fängelse istället!”

Avslutningsvis tror jag att jag kan konstatera att det föreligger en utbredd inkompetens bland många psykiatriker och att det får förödande konsekvenser i många fall, både för patienten själv, men även för vårdande personal och ibland även för samhället i stort.

”Vi har haft flera inneliggande patienter som skulle ha kunnat skrivas ut bara man gav dem mera mediciner. Istället ligger de inne i flera år helt i onödan!”, sa ännu en initierad källa som jag fick kontakt med genom en av de andra jag hade talat med.

Det är med andra ord ett stort problem som jag har kommit på spåren. Här har vi alltså stora onödiga vårdkostnader bara för att det finns lite för många inkompetenta läkare och deras inkompetens leder till helt onödigt själslidande hos både patienter och våldsutsatt personal. Vem bär ansvaret?

Och är det endast en väninnas problem?