Kategorier

Arkiv

Ghost:/Mejlväxling med Ekot om Arbetsförmedlingen | ghostalive

Bara en liten uppmärksamhet:

Ghost:/Mejlväxling med Ekot om Arbetsförmedlingen | ghostalive.

Hur gick det sen?


Tänk om alla …

Ja, tänk!

Tänk till exempel om alla skulle ta ut sina pengar från banken!

Det har vi ju rätt till!

Det är ju våra egna pengar som vi har lånat ut till banken så att banken kan låna ut dem till de som behöver låna från banken.

Abbans, abbans! Så gör man inte ostraffat! Nej det gör man inte! Inte alla på en gång! Nej, nej, nej!

Nej det går inte för sig, för banken har inte pengar. Inte så det räcker för alla!

Har de försnillat våra pengar?
Ja, på sätt och vis.

Bankerna har nämligen hittat på hittepåpengar som de har lånat ut. De har redan skuldsatt sig själva med dessa hittepåpengar så dina och mina pengar finns egentligen inte.

Kanske många tror att det är deras insatta pengar som banken använder för att låna ut till andra. Så är det inte. I så fall hade det inte varit någon fara på taket. Som det nu är handlar bankernas verksamhet om en balansakt på den slakaste av linor. Och då är risken stor för ett fall.

Vårt banksystem, som vi alla förlitar oss på är historien om världens största bluff. Bara så länge vi har förtroende för bluffverksamheten fungera det, men sviktar det förtroendet kraschar hela systemet.

Ghost

Ett nytt penningsystem/Historien om ditt slaveri

 


Barnläkarrättegången – några reflektioner

Om ett åtal

Häromdagen kom beskedet: barnläkaren friades i tingsrätten och åklagaren tänker inte överklaga. ”Tingsrätten underkände helt den bevisning som åklagare Peter Claeson lagt fram när domen offentliggjordes den 21 oktober. Läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus frikändes helt, samtidigt som det analyssvar från Rättsmedicinalverket som åklagaren byggt en stor del av sitt åtal på underkändes.

… 

En ändring av tingsrättens friande dom i hovrätten kräver sannolikhet att ny bevisning kan åberopas. Någon ytterligare bevisning finns inte och inte heller någon annan omständighet som kan ändra bevisläget på ett avgörande sätt, säger Claeson”. /SvD

Därmed är en tre års mardröm för barnläkaren över.

Jag har tidigare skrivit om fallet (Läkare åtalas? Bäddat för ett nytt justitiemord? Nytt justitiemord?).

Först och främst ska sägas att det var en stor skandal att läkaren utan föregående varning hämtades helt odiskret när polisen stormade in på hennes arbetsplats. Det var ju något långsökt att en tidigare ostraffad person plötsligt skulle begå ett dråp på ett spädbarn. Att den dessutom skulle begå fler brott av samma art innan den hann att gripas är väl än mera osannolikt såvida det inte rörde sig om en akut psykos, men i så fall hade väl de andra, förväntat möjliga, dråpen skett samma dag eller dagarna efter. Så skedde inte och det var tämligen långt senare efter dödsfallet som polisen gjorde gripandet på åklagarens order!

Och att sjukvårdspersonal, alla kategorier, inte skulle se symtomen, om det hade handlat om akut psykos, hos en sådan gärningsman är knappast tänkbart. Av det skälet kunde ju saken ha skötts något snyggare än på det mest burdusa sätt som tänkas kan.

Vad åklagaren har gjort är synnerligen allvarligt av flera skäl. Det går ju inte att förneka, måste jag inskjuta, den chock det måste ha varit för läkaren att gripas på detta närmast Gestapoliknande sätt, liksom det har varit för familjen, men även för kollegorna.

Åklagaren har även sannolikt fått en och annan att tänka över sitt yrkesval mer än en gång, både de som redan är färdiga och praktiserande och de som funderar på vilken utbildning de ska skaffa sig. Skall dessa arbetsmetoder bli praxis vågar snart ingen arbeta med vård av sjuka människor.

Uppenbart är att åklagaren har agerat långt innan denne hade konsulterat expertis och därmed handlade han utan minsta kunskap, enär det får förmodas att han saknar medicinsk utbildning och långt mindre äger kunskap om hur man arbetar inom sjukvården, samt saknar allt tänkbart vetande kring hur barnsjukvård fungerar i livets slutskede rent praktiskt.

Frågan är vilken annan yrkesgrupp än åklagare som skulle ge sig in på sakbedömningar helt utanför sitt eget kompetensområde? Skulle till exempel en meteorolog ifrågasätta en specialistläkare, eller en pilot, en kärnfysiker, en matematiker eller någon som helst annan yrkesgrupp, akademiker eller ej? Nej, självklart inte.

Det här betyder att åklagare har en makt långt utanför det vanliga, vilket ställer extra krav på långt mer än juridiskt kunnande och handläggande. En omdömeslös åklagare kan ödelägga liv.

Det barnläkaren utsattes för hade kunnat framkalla suicid handling och kanske var det endast närståendes och kvalificerade kollegors starka stöd som förhindrade sådan handling. Därom vet vi inget, sannolikt inte ens barnläkaren själv, men en sak är klar; tiden fram till nu måste ha varit en tid av psykiskt lidande av mastodontiskt format.

Jag tror inte att många åklagare ens reflekterar i dessa banor och jag är av den övertygelsen att åklagare i allmänhet har vissa personlighetsdrag oförenliga med normal empatisk förmåga och även oförenligt med normalt samvete, skuld och skamkänslor. Den övertygelsen har växt fram genom åren och grundar sig ursprungligen på vissa uppmärksammade fall. Senare stärktes bilden efter att ha diskuterat saken med en god vän inom rättsväsendet.

Åklagaren misstänkte dråp. Exakt vad dråp är tror jag framgår klargörande tydligt av Wikipedias text: ”I svensk rätt definieras dråp enligt tredje kapitlets andra paragraf i brottsbalken som den lindrigare formen av mord.

Brottsbalkens 3:e kapitel, 2:a paragrafen: ”Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.”

För dråp döms den som dödat en person, om gärningen med hänsyn till de omständigheter som föranlett den eller i övrigt är att anse som mindre allvarlig. Avgörande är ofta huruvida handlingen kan anses ha skett i hastigt mod (dvs. ej under lång tid överlagt och planerat), gärningsmannens sinnestillstånd eller vilka förberedelser gärningsmannen vidtog. Straffet för dråp är i Sverige mellan sex och tio års fängelse. Brottet bedöms alltså lindrigare än mord, men hårdare än vållande till annans död. Precis som vid mord, men till skillnad från vid vållande till annans död krävs också uppsåt, det vill säga att gärningsmannen antingen hade för avsikt att döda offret eller åtminstone var helt likgiltig inför att handlingen skulle kunna leda till personens död”

I mitt inlägg ”Läkare åtalas?” skriver jag bland annat:  Frågan är varför en läkare skulle försöka ta livet av ett barn.”

Det är egentligen ganska långsökt att så skulle ske. Jag vill nog påstå att sannolikheten är avsevärt större att en åklagare skulle kunna begå en sådan överlagd handling med tanke på generellt sned personlighetskonfiguration, men ändå kan jag inte erinra mig ett enda fall vare sig i Sverige eller utomlands, vilket inte betyder att det inte kan ha skett.

Mer troligt är att en läkare inte uppsåtligt men genom oavsiktlig felbehandling vållar en patients död. Sådant har skett och kommer att ske även framgent därför att misstag av olika skäl alltid kan råka begås.

Alla misstag anser jag ska gå till intern utredning, som jag skriver i nyss nämnda inlägg och fortsätter: ”Det ligger ett synnerligen stort värde i det (intern utredning). Det handlar om säkerheten i vården, kvalitéten och nu förklarar jag varför:

Om alla tillbud och olyckor rapporteras internt inom vården utan att man ställer någon till svars då ökar chansen att man anmäler enligt Lex Maria istället för att ‘sopa allt under mattan’ för att rädda sitt eget eller kollegas skinn. Anmälningar utan risk för påföljd innebär att rutinerna kan ses över så att vården blir bättre och misstagen inte upprepas. Exakt denna policy har man inom flyget, därför är det så säkert i dag!

Om sådana misstag i stället går till åtal, då försöker man kanske dölja dessa misstag om det går. Ibland går det. Resultatet blir att orsaken till misstagen inte rättas till.”

När ett misstag begås handlar det nästan alltid om en händelsekedja där varje enskild detalj inte leder till misstag och ej heller väcker uppmärksamhet. Man kan likna en normal händelsekedja, som slutar i ett misstag, vid ett antal väggar med hål placerade på olika ställen på varje vägg. Om alla väggar står i rätt position kan ingen stång stickas igen samtliga hål och inget misstag sker. I sällsynta fall råkar väggarna vara förskjutna så att det bildas en rät linje genom samtliga hål och en stång kan föras igenom varje hål. Då och endast då får vi ett misstag.

Det här är inte min liknelse. Den liknelsen används i utbildningar för att visuellt åskådliggöra hur misstag och olyckor kan inträffa. Och dessa imaginära väggar identifieras och blir föremål för både utredare och forskare och är en metod som fått stor framgång inom flygsäkerhetsarbetet, men nu även praktiseras inom sjukvård.

Med tanke på alla uppseendeväckande ingripanden, gripanden och utredningar som polis och åklagare gör och alla märkliga domar som avkunnas, samt alla oskyldigt dömda, måste detta sätt att tänka för att förbättra rättssäkerhet vara en fullkomligt okänd och till och med oönskad kvalitetssäkringsmetod. Vad som däremot är regel inom rättsvårdande myndigheter när något går snett är att dölja det, förneka det och obstruera och manipulera varje utredning som trots allt, efter svåra motgångar och hårda påtryckningar kan komma igång, med påföljd att felen sällan erkänns och verksamheten fortsätter med samma misstag gång efter annan oförändrat och ingen ställs till svars. Korruption i rättsväsende har alltid i alla tider varit dess signum.

Detta förklarar varför kvaliteten i rättsväsendet inte uppvisar någon positiv trend över tid, snarare går den åt motsatt håll. I vart fall har det gång efter annan fattats beslut som alldeles uppenbart inte kan annat än öka rättsosäkerheten, men då inga kvalitetsmätningar görs och ingen statistik kan föras på material som inte ens har samlats in kan mitt påstående vare sig styrkas, ifrågasättas och än mindre motbevisas.

Får sjukvårdens egna utredningar skötas i lugn och ro med målsättningen att hitta de systemfel som oftast leder till tillbud och olyckor och dessa systemfel identifieras och åtgärdas, då är allt gott och väl. Om en åklagare tar över skiftar fokus från VAD som var felet till VEM som gjorde fel och DET som skulle behöva förbättras för att förhindra nya liknande händelser förblir oförändrat då det ju faller utanför fokus. Därav följer att en åklagares intrång på detta område är liktydigt med en katastrof för säkerhetsarbetet oavsett inom vilket område det än är.

Ett bra exempel på hur det går när åklagare tar tag i sjukvårdens olyckor är det så kallade dialysmålet*. En patient fick rengöringsmedel från dialysmaskinen in i sitt blodomlopp istället för sitt eget blod renat. Patienten avled. Sjuksköterskan dömdes för vållande till annans död. Orsaken var att de olika reglagen inte tydligt visade vilket läge som var rätt och fel. Det var således maskinen som var så konstruerad att den inbjöd till misstag. Det kom sjukvården själv fram till, men rättsväsendet ville ha en syndabock, inte ha en förbättring av maskinen!

Ett gott säkerhetsarbete identifierar ganska snart om någon avsiktligt gjort fel. I de fallen bör ärendet lämnas till åklagare om den avsiktliga och uppsåtliga handlingen är grov.

Detta felsökande säkerhetsarbete skall inte förväxlas med och ej heller jämföras med när polisen utreder sina egna misstag och eventuella brott. Det arbetet utförs av den vanliga polisen av personer som har ett kollegialt samförstånd och gemensamma erfarenheter med ett närmast korrupt resultat som följd. Motsvarande förhållanden råder inte inom flyg eller vård.

Barnläkaren har nu rätt till skadestånd på ett icke oansenligt belopp. Det får vi skattebetalare stå för. Och ingen undersökning kommer att göras kring varför åklagaren handlade fel. Det finns ingen överåklagare som griper in och häktar åklagare Peter Claeson trots att vi nu vet att han har gjort sig skyldig till ett allvarligt fel i tjänsten, så som han trodde att barnläkaren hade gjort. Det bevisar en hel del av mitt ovan förda resonemang om frånvaron av kvalitetssäkerhetsarbete inom rättsväsendet.

Ej heller har mig veterligt åklagare Peter Claeson bett barläkaren om ursäkt för allt det lidande han åsamkat barnläkaren. Det är inte heller att vänta sig av en åklagare, som jag uttryckte det: ” att åklagare i allmänhet har vissa personlighetsdrag oförenliga med normal empatisk förmåga och även oförenligt med normalt samvete, skuld och skamkänslor.”

Dessa personlighetsdrag uppvisar ju till exempel åklagare Christer van der Kwast, som ju byggde hela sin karriär på lögner och förfalskade bevis utan samvete, skuld och skamkänslor, trots att det dessutom föreligger ett stort mått av manipulationer för hans egen framgångsrika karriärs skull och utan att han behöver stå till svars för det! Det finns tillräckligt att läsa om Christer van der Kwast på nätet för den som söker, så dessa påståenden kräver inget ytterliggare från min sida att bevisa, här är 1. 2. 3. exempel.

Åklagare Barbro Jönsson, som utsattes för bombdåd mot sin villa i Trollhättan, intervjuades i TV-soffan långt senare. Där berättade hon att hon hade velat bli advokat från början, men under juristutbildningen insåg hon att som åklagare hade måna fördelar. En åklagare kommer in på ett tidigt stadium och kan styre utredningen på ett helt annat sätt. Advokaten kommer i efterhand och har inte samma resurser. Därför valde hon att bli åklagare i stället.  Det här säger en hel del. Det är ett avslöjande av ett systemfel som alla känner till, men inge gör något åt. Och just därför borde det krävas åtminstone det allra lilla minsta av våra åklagare att de gör ett anständigt jobb och när så inte sker ska de kunna få stå till svars. Men så är det inte, som jag ovan har bevisat. De kan kränka människor, få dem fällda för grova brott som de väl vet att de är oskyldiga till, de kan sätta sig över gällande lag och ändå få stöd från såväl Riksåklagare som Justitiekansler.

Jag anser det vara hög tid att skapa debatt kring hur illa vårt rättsväsende fungerar. Det är inte meningen att åklagare ska kunna behandla människor och det måste finnas en gräns för hur mycket deras fel får kosta skattebetalare och oskyldigt anklagade människor. Det finns många åklagare som vi helt enkelt inte har någon nytta av.

– – –

* Här kan ni läsa om ett annat fall där rutiner inte följts och misstag har gjort med fällande dom som följd.