Kategorier

Arkiv

Arbetarklassen ser lydigt på!

”Skrattretande att tro att kapitalisternas … skulle kunna vara bra för befolkningen i sin helhet.”

Ja, det är är skrattretande, eller kanske snarare att det är sorgligt sant att folk tycks gå på det!

”För 80 år sedan ganska precis sköts människor till döds vid en fredlig demonstration, vid Ådalen. Den mördade 20 åriga kvinnan Eira Söderberg som inte ens deltog, hade kunnat fått fira sin 100-års dag i år, om hon haft hälsan.”

I dag hade hon antagligen tänkt som så: ”Hur meningslös var trots allt inte den demonstrationen. Idéerna som folk då hade är det ingen i dag som förvaltar och allt är redan glömt”. Hon hade nog också tänkt på socialdemokratins förfall i dag, jämfört med då och ställt dem mot väggen med just Pellefantias fråga: ”Hur kan man bygga något nytt om man inte vet sin historia?”

Ådalen 31.jpg

Det Pellefantia skriver om är klasskamp!

Hon skriver om borgarklassens lyckade klasskamp och frammarsch på arbetarklassens bekostnad. Det är det hon skriver om. Det är också just vad det handlar om!

I dag har det gått så illa med arbetarklassens ideologiska arv att folk skyggar och skriker ”kommunistjävel!” bara ordet klasskamp nämns.

Vems fel är det att arbetarklassens ideologi inte har hållits levande? Kan arbetarklassen kanske lasta borgarklassen för att den inte har hållit liv i våra egna politiska idéer, tankar och mål? Kan arbetarklassen klandra borgerskapet för att det inte har varit arbetarna solidariska nog.

Kan arbetarklassen klandra borgarklassen för att den idogt hållit liv i sina egna klassidéer, sin egen ideologi, sina egna mål och odlat sin egen strategi?

Kanske måste vi börja med att återupprätta ordet ”klasskamp” och återerövra dess betydelse och innebörd.

Därefter måste vi antagligen erinra oss metoderna, omorganisera oss och ena oss bakom våra rättmätiga mål, som finns utstakade i vår ideologi.

Många måste börja än mer elementärt: nämligen att börja med att inse att borgerskapets ideologi INTE är arbetarnas!

Arbetarklassens ideologiska glömska är något att verkligen skämmas för! Det är djupt osolidariskt mot våra föräldrar som faktiskt försökte förbättra samhället för oss, deras barn. Vi har tackat genom att vända dem ryggen och glömma vad de har gjort för oss. Nu betalar vi priset för vår egen lättja och skänker ett kallt samhällsklimat till våra barn. Mer osolidariskt har vi inte kunna handla!


Japanska katastrofen

Japan skakades av ännu ett kraftigt jordskalv vid åtta-tiden på morgonen. Enligt japanska myndigheter hade skalvet magnituden 6,3. Några uppgifter om döda eller skadade fanns inte. Jordbävningen skakade Tokyos byggnader och hade sitt centrum i havet, 77 kilometer öster om huvudstaden.

När ska det sluta, kan man fråga sig. Har inte japanerna fått nog nu? 

Kanske inte. Det riktigt stora tokyoskalvet som man väntar på har ännu inte ägt rum.

 

Mitt upp i allt detta har japanerna också en kärnkraftsolycka, som bekant. Den hade kunnat undvikas om mer pengar hade satsats på jordbävningssäkerheten, men framför allt tsunamisäkerheten. Efterklokhet är den enklaste klokhet att skaffa sig.

 

Nu uppgraderas Japans kärnkraftsolyckan i Fukushima till en sjua! Det är den högsta nivån på den internationella skalan. Haveriet efter jordbävningen och tsunamin den 11 mars hamnar därmed på samma nivå som Tjernobylolyckan 1986.

Japansanning.jpg

Om mer pengar hade satsats på säkerheten hade kostnaden för bygget skjutit i höjden. Det hade drabbat aktieägarna. Nu drabbar det dem i alla fall, men det drabbar i ännu högre grad det japanska folket och framför allt de kringboende, än mer räddningspersonal och de som arbetade på kraftverket när tsunamin slog till. I dag är en del av dem döda – ”Strålningen gjorde det för farligt att ­bära bort dem”.

Fler kommer att dö. De dör som offer för de dansande kring guldkalven. Det kan aldrig förnekas. De dör för kapitalister girighet. De dör i onödan.

 

Läs detta, som här klipps några rader ur:

”Det är märkligt tyst om kärnkraftskatastrofen i Japan i svenska medier. Liberalerna, som domi­nerar pressen, har investerat så mycket prestige i ­frågan att de nu väljer att tiga. Eller att, som Johan Norberg i Metro 23/3, desperat önska: ‘om detta blir slutresultatet är kärnkraften faktiskt säkrare än någon hade kunnat föreställa sig’.

Men det är just det som är problemet, det finns inget slutresul­tat. Sarkofagen i Tjernobyl ­läcker radioaktiva ämnen och ­måste gjutas om, ingen vill betala. Fuku­shima uppskattas inne­hålla över hundra gånger så ­mycket radioaktivt bränsle som Tjernobyl, därtill extremt ­farligt plutonium/uran, mox, vilket ­inte fanns i Tjernobyl. Fukushima­katastrofen kan komma att få Tjernobyl att framstå som en ­liten olycka.”

 

Japanerna har två olika katastrofer. Den ena är en naturkatastrof som inte går att förhindra. Den andra är en katastrof som borde ha förebyggts. Det ansågs dock för kostsamt och äventyrade den snöda vinningen. När den är av omoraliska mått, då ser maktens besuttna och privilegierade gärna bort från vad andra kan få genomlida. Samma fel där som här, med andra ord.